Göteborgsposten – 22 juli 1867, sida 2

vi äro i Luxemburg i kraft af en rätt; Luxemburg är en tysk provins, fördragen af 1815 och 1816 bevisa preussarnes rät:. Sedan de preussiska tidningarne sålunda förklarat, att deras regering ej kunde vikatillbaka, yttrade de vidare: En kamp mellan Frankrike och Preussen är oundviklig, den måste förr eller senare ega rum; låtom oss derför så godt få den genast, ty Frankrike är beredt att upptaga den. Då var det, mina herrar, som franska regeringen gentemot de faror, hvilka sålunda trädde i dagen, utvecklade en energisk verksamhet och utgaf de 158 mils. fres, som framkallat invänningar från några, under det j hafven gillat utgiften (ja! ja! bifall). Hvad föregick, under det rörelsen sålunda växte, pådrifven af pressen, hvilken är så mäktig och stundom så farlig, och hvilken hållning intog den franska regeringen? Man hade underrättat oss om, att kabinettet i Berlin begärde stormakternas inblandning, i det att det stödde sig på 1838 års fördrag, som fastställde gränserna mellan Holland och Belgien. Franska regeringen svarade ögonblickligen (j han sjelfva läst depescherna): Vi äro villiga att mottaga denna inblandning af stormakterna, vi anse den för laglig och betrakta den som en fördel; det är dessa stora bemedlingar, som på det lyckligaste sättet beskydda Europas fred ... Hr Jules Favre prisade nyligen med rätta den upphöjda suverän, som herrskar öfver Storbritanien, i det ban sade, att drottning Victoria sjelf skrifvit ett bref, hvari hon tog ordet till förmån för freden och sökte återupprätta ett godt förstånd mellan de båda makter, hvilka tycktes vara i färd med att gå löst på hvarandra. Men till hvem skief hon? Till franska kejsaren eller till konungen af Preussen? (Rörelse. Bifall.) Vände hon sig icke dit, hvarifrån faran kom för en konflikt, för ev krig? (bifall.) Behöfde hon vända sig till den franska regeringen med uppmaningar om att handla i endräg! och göra fredliga eftergifter? Nej, visst icke. Alla erkände Frankrikes oegennyttiga hållving och dess önskan att lösa denna förveckling, utan att gripa till krigets sorgliga ytterlighet (bifall). Efter stormakternas uppfattning visade faran sig icke i Frankrike, I i Paris, men deremot i Berlin, hvarest vissa patriotiska rörelser herrskade, en viss militär hetsighet, som man måste qväfva för att förhindra, att den till sist brast löst (starkt bifall i nästan hela kammaren). År de: väl nu er äsigt, m. h, ati regeringen icke var under den tid, som följde på dess meddelande till lagstiftande kåren, förpligtigad, ja, berättigad att vidtaga energiska försigtighetsmått? Då hon nu en gång lörklarat, att hon afstod från storhertigdömets förvärfvande och att det endast och allenast var fråga om utrymmandet, kunde det då vara möjligt, att Frankrike skulla vika tillbaka och uppgifva en så berättigad fordran? Var dess rätt icke solklar? Hade icke fördragen blifvit tillintetgjorda? Var det möjligt för den preussiska regeringen att, sedan storhertigen begärt fästningens utrymmande, gifva sin fordran tillochmed blott ett sken af berättigande? Nej! Men man tycktes likväl hysa betänkligheter, der fanns, såvidt man kan skönja, lust till att göra motstånd, vilja att energiskt förkasta de berättigade fordringar, som vi uppställt. Ja, jag förnekar icke, att vi under en så spänd situation ökade våra berättigade försigtighetsmätt i mångfaldiga riktningar. Vi bemödade oss genom de kraftigaste medel om, jag säger icke att bli färdigrustade, utan om att sätta oss i besittning af allt, som erlordrades för att göra oss förvissade om segren i denna stora konflikt (bifall). Nu förebrår man oss att vi gjort det! Men om vi hade varit overksamma och likgiltiga, skulle intet ord i Eder mun varit nog härdt och bittert, för att förehalla oss vår ovaghet och brist på förutseende (starkt bifall) ... Vi ha afgått med segren, vi ha ernått fästningens utrymmande; är det ett obetydligt resultat, en intet sägande lösning? Man behöfver blott tillspörja det preussiska folket och den preussiska regeringen; de gjorde länge motstånd, innan de gåfvo efter för Europas sordringar och för stormakternas erkännande af dessa fordringars berättigande, De gålvo efter, och vi lyckades ernå ett resultat, som är gynnsamt: för Frankrike, i det vi aflägsnade en af de hårdaste bestämmelserua i 1815 års fördrag, (bifall), en af de offensiva bestämmelserna i dessa fördrag. Luxemburgs fästningsverk hafva således upphört att hädanefter vara en mot Frankrike offensiv ställning (ja! ja! bifall). Vi äro icke längre utsatta för att från vår egen gräns se den preussiska flaggan svaja på Luxemburgs bastioner som en möjlig hotelse, som en sorglig påminnelse (bifall). Sådan är, m. h., betydelsen af de resultat, som vi ha ernått. I det Rouher derefter talade om Frankrikes och Preussens inbördes förbållande för ögonblicket, sade han, att den tyska frågan betraktades från de mest olika synpunkter; för några voro de timade händelserna en stor olycka, under det att andra, såsom Garnier Pages, voro mycket belåtna med dem, derför att Tysklands enhet skulle bidraga till att underlätta ett godt förstånd mellan det tyska och franska folket. Men regeringen hyllar ingendera af dessa åsigter. Hon står inför denna situation, utan att beklaga forntiden och utan att hysa bekymmer för framtiden, med en stark känsla af sin värdighet och styrka, och hon har ingen oro för de slitningar, som senare kunna uppstå. Hon tror lör öfrigt icke att sådana skola ega rum. Tysklands enhet var i alla allvarliga mäns ögon en nästan oundviklig händelse; den måste verkliggöras antingen under Österrikes eller under Preussens spira; nu är den fullbordad, i det den sjelf uppdragit gränserna för sin rörelse och verksamhet, och häri ligger ej något, som kan störa verldens fred och ro. Vi se framtiden till mötes med en känsla af djup trygghet. Då Thiers här erinrade om armåens omorganisation, förklarade Rouher, att Frankrike uteslutande beväpnade sig till försvar och endast följde de andra staternas exempel; den nya organisationen afsåg jus: fredens betryggande. (Berryer: Det är det vi få se i November.) Rouher svarade, att denna anmärkning borde riktas till Thiers, som inblandat frågan om den nya organisationen af armåen. Derpå yttrade han, att han ej delade de mörkal. åsigter, som nyss uttalats af en medlem af majoriteten. Regeringen var icke för exclusiva allianser, emedan de ledde till permanenta fientligheter. De europeiska makternas intressen voro så konstanta, att de instinktmessigt grupperade sig, såfort en fråga uppstod, hvilken berörde dem alla. i vilja, sade Rouher till slut, skrida till undersökningen af de spörjsmål, som tiden kan bringa fram, med känsla för rätt och rättvisa samt våra egna intressens kraf. Men låtom oss ej glömma, att den nniversella känsla, som sammanknyter folken, ligger uti intresset för freden, för den fred, som är civilisatiouens sanna framsteg, det medel, hvarigenom Gud isynnerhet för folken fram till det af honom föreskrifna mål (rörelse). Regeringens politik, hennes diplomatiska tendenser ahkala alltaå —kä6ä6ä6 iii