Göteborgsposten – 22 juli 1867, sida 2

Från Utlandet. Referatet föreligger nu om debatten inom lagstittande kåren i Frankrike d. 15 dennes, hvarvid fråga var om de utrikes angelägenheterna. Det är omöjligt att återgifva referatet utförligt, hvarföre vi nödgas göra det i en mera sammanträngd form, i det vi dock mera fullständigt meddela statsministern Kouhers tal, hvilket onekligen var det vigtigaste och af största, omedelbara intresset: Garnier Pages sade, att det var nödvändigt att genom några uppriktiga förklaringar skingra den rådande oron lör de blifvande förhållandena mellan Frankrike och Tyskland, hvilken förhindrat handelns ateruppblomstring. Tyskland består för närvarande af elementer, hvilka med våld bragts tillsamman; men om Frankrike skulle med dåliga ögon se denna sakernas stållning, skulle den fruktade enheten sullbordas genom tyskarnes öfverretade patriotism. Han slutade med att säga, att hvarken franska eller tyska folket önskar krig, och att ett fritt Tyskland aldrig skall utgöra en fara för Frankrike. Jules Favre reste sig derefter för att tala. Han beklagade, att regeringens politik var af så kostsam natur och att alla dess ovationer i Paris slösats på czaren. Ryssland begagnade sig af dessa till Frankrikes nackdel, genom att oriktigt uttolka de känslor, med hvilka czaren blifvit i Frankrike emottagen. Han sporde derefter, huruvida det var sannt, att den österrikiske amiralen Tegetthoff skulle på sin resa till Mexico ledsagas af en fransk general. Han syftade vidare på ett rykte om, att Dano, Frankrikes gesandt i Mexico, qvarhålles af juaristerna såsom gisslan för Maximihans gesandt, general Almonte, i Paris. ÅÅfven om Frankrike skulle omkomma, kan en så kränkande fordran som denna icke annat än med harm tillbakavisas, I hänsyn till luxemburgska frågan sade han, att den rests med brottslig raskhet, och om regeringen än vunnit en diplomatisk seger, hade den också varit mycket nära att begå en militärisk dårskap; det var sannt. att folket önskade fred, men det skulle ej kunna vara säkert om dennas bevarande, förrän det i sina egna händer tagit ledningen af sina angelägenheter såväl hemma som borta. 4Förlidet år stodo vi med händerna i kors, alla varningar voro fruktlösa, man sade oss, att kriget skulle skaffa oss våra naturliga gränser, och så kom slaget vid Sadowa, hvilket med ens tillintetgjorde alla dessa illusioner. Och Danmark? I kännen alla ursprunget till de allvarliga händelser, som timat i Tyskland, och till den plötsliga omhvälfning, som gjort Preussen så stort. Danmark hotades som bekant år 1863 af förbundets härar, hvilka anfördes af Österrike och Preussen. I skolen helt säkert väl förstå, att det ej är af småaktigt rätthafveri, som jag här vill framhålla det obestridliga faktum, att det var från oppositionens bänkar, som protesterna och varningarne utgingo. Vi bådo Eder understödja vår gamle bundsförvandt Danmark, derför att vi trodde, att det hade rätten på sin sida, derför att vi sågo faran, visserligen i obestämda konturer, men likväl tillräckligt tydlig för att kunna förehålla Eder Preussens växande äregirighet, som kunde bemäktiga sig Tyskland och samla det emot oss. Man hörde ej på oss; Danmark blef ivhe understödt, utom med diplomatiska medel, hvilka tyvärr ingenting uträttade. Efter uppgisvandet af Danmark, för hvars sak vi emellertid uttalat 088, protesterade regeringen visserligen, jag erkänner det, men oaktadt de energiska ordalag, som vår utrikesminister begagnade i sin depesch, blef fördraget likväl utfördt. Jules Favre sade, liksom Thiers vid ett föregående tillfälle, att Preussen nu en gång genom regeringens fel kommit i besittning af Tyskland, och att hon borde finna sig deri; men han slöt likväl med att säga, att Preussen hotar Frankrike, och att man icke får spara penningar och blod, då äran står på spel. Rouher gick så långt gentemot Preussen, som det på grund af hans officield ställning väl var mojligt, och i det han upprepade gånger framhöll, att Frankrike måste sörja för sina gränsers säkerhet, lät han förstå, att det i Luxemburgs utrymmande ligger ett precedensfall, hvars konseqvenser Frankrike ej skall underlåta att draga. Han sade: Om principfrågan kunna vi lätt bli eniga. En klok regering bör visserligen icke i hvarje tolklig rörelse, som kan uppstå inom Europa, se en national fråga och låta sig deri indragas; men en klok regering bör utan tvifvel ej heller låta sig bindas vid bokstafven i fördrag, hvilka man påtvungit den, då den var öfvervunnen. Den bör speja efter det ögonblick, då det är möjligt för densamma att återapphsva sin storhet och befästa sin makt (bifall) ... Den fråga, som genast i första ögonblicket framkastades : Preussen (under de luxemburgska förvecklingarne), vände sig ej allenast kring afträdelsen till Frankrike, men hvad man höll på, var, att fästningen icke skulle itrymmas, och i den preussiska pressens spalter soräktades detta påstående på den tiden med en ifver, som ännu är hos alla i friskt minne. Utrymmandet, sade de preussiska tidningarne, kan ej ega rum, och