Göteborgsposten – 19 juli 1867, sida 1

vudet, men Jean märkte, att hon hade tårar i ögonen, och hennes bröst häfde sig våldsamt. Lyckligtvis för Annette voro Tournaires för mycket sysselsatte med sista tablåns märkvärdigheter för att tänka på henne. Lifligt nyfiken öfver denna häftiga sinnesrörelse, tog markisen sin kikare och riktade den på åskådarne i det obestämda hoppet att upptäcka den person, hvars åsyn hade gjort m:ll Aubry så bestört. Som publiken nere vid Orchestern nu vände honom ryggen, kunde han ingenting upptäcka. Det enda bekanta ansigte han varseblef, var hr de Saint-Valiez-. Den sednare bekymrade sig föga om spektaklet och betraktade m:ll Aubry på ett sätt, som Jean fann oförskämdt och temligen oauständigt. Bemärk väl, att ma kisen i allmänhet betraktade fruntimmer på samma sätt, och att han tills dato icke hade tänkt tadla hvarken andra eller sig sjelf derför. Ehuru skyddad af mörkret som rådde i fonden af logen, trodde han ett ögonblick att baronen upptäckt honom, men han insåg snart att han misstagit sig. Det var Annette, Annette ensam, som hr de SaintValiez betraktade. Hvad beträffar den unga flickan examinerade Jean henne förgäfves; antingen såg hon icke baronen eller dolde hon det beundransvärdt. — Känner ni händelsevis denne herre, m:ll Annette? trågade markisen henne i örat lutande sig framåt. — Hvilken herre? stammade den unga flickan.