Göteborgsposten – 19 juli 1867, sida 1

stället intresserar den oss dock äfven, ty der förekommer den s. k. Daniel Ranzowklippan, på hvilken Ranzow 1569 såsom anförare för danskarne, hvilka då i sin tur belägrade Warbergs slott, hade det oförsigtiga modet att taga plats för att rekognoscera fåstet på närmare håll. Forsöket afsopp så att en svensk kula sträckte honom död på stället, som ännu i dag bär den tappre mannens namn. Ytterligare böra vi fästa uppmärksamhet åt denna sida vid en höjd, från hvildea utsigten är ändå mera , inbjudande och fri än från fästningen. Här var före branden (den sista nemligen) -Trädgårdsföreningen — för oss Göteborgare en väl anspråksfull benämning, men allt här i verlden är ju relativt — med ett utvärdshus och öfriga agrementer, väl uppskattade at badgäster och stadens ungkarlar, såsom det blifvit mig berättadt. Staden förefaller alldeles icke, såsom man töreställer sig på förhand, i allmänhet ful och utan träd, tvertom, det första som möter oss är anblicken af en oväntad löfrikedom från den nya parkanläggningen, som till höger om vägen från hamnen lotvar ganska mycket för framtiden och som redan är en angenäm tillflykt att undslippa det flna dammet på den raka vägen, till den äldre nedanför societetshuset, hvilken också framdeles skall utvidgas allt intill hafvets rand. Ett egendomligt och nästan kokett utseende ha stadens tegeltak genom sättet att med hvitt murbruk bestryka takfogarne, i afsigt att derigenom bättre skydda sig mot de synnerligast höst och vår så genomträngande stormarne, hvilka dessa årstider göra klimatet allt annat än helsosamt. I öfrigt må man rättvist ge Warbergsboarne det vitsordet att de hålla sina hus fina och putsade; framför flertalet märker man med nöje markiser för alla fönster åt solsidan. Om vi lemna fästningen böra vi först egna en blick åt de i götisk stil bygda kalloch varmbadnusen, hvilka först i fjol blefvo färdiga. Då man nu icke kan positivt säga hvilken slags stil bäst passar sig för ett badhus så är den götiska så god som en annan, hufvudsaken är att man derinom finner sig komfortabelt och det är törhållandet här. Utanför erbjuda rymliga verandor ett mycket begagnadt tillfälle att från hafvet inhemta oförfalskad luft; de som vilja söka få detta lifgifvande element alldeles purissima forma promenera ända ut på den bredvid liggande hamnarnen, der man ser flockar af badgäster slå sig ned tätt vid vattenbrynet på den sluttande, men allt annat än mjuka stenläggningen. För ögonblicket lifvas scenen af en vacker qvartett mansröster som låta oss höra vår från Upsalatiden väl bekanta: Fröjd i hjertan och pokaler?. Det är icke underligt om det ligger något upsaliensiskt i sången, ty några hvita mössor bland sångarna förråda lätt hvars andas barn de äro. Vägen från hamnarmen och badhusen, hvilka af badintendenten d:r Brunstedt blifvit i Hygiea alltför omständligt skildrade att här behöfva vidare omordas, den rakare neml., är icke, till följd af Warbergs fina sand och en mindre behaglig omvexling med knaggliga stenar, hvarken så kort eller inbjudande som man kunde önska, och kommer man sedan upp på stadens breda gator åkande i ett åkdon med korta fjedrar, skanderar man ofrivilligt Dahlgrens vers om den palsternack-, morot-, rof-, kåloch lökfrodiga staden?, med den observation att dessa alster icke finnas här. Staden har vid ett flygtigt betraktande repat sig efter, och till och med på utseendets vägnar vunnit genom branden. Ömkring halfva antalet hus är ånyo ombygdt och dessa äro natarligtvis till flertalet prydligare än sina föregångare. Mest märker man vid torget eldens härjninsar, ty der äro på tvenne sidor betydliga tomtplatser ännu obebyggda. På venstra sidan har man, eget nog så midt i staden, användt en angränsande tomt till upplag af ved, som jag tror, bokved at tre alnars dimensioner, för export till Danmark. Torget har blifvit efter branden utlagdt till så betydliga dinensioner, att Warbergsboarne sjelfva måste hysa en större tanka om sin stads blifvande