Göteborgsposten – 19 juli 1867, sida 1

—ä—— — — så att åtskilligt annat förståndigt folk beskedligt höllo sig och sina ångdrakar hemma i Göteborg, hvilodagen till sällsynt ära, men vår kapten hörde icke till de rädda, han gaf sig å väg. När vi väl kommit ut så var det säkert ingen som icke hade önskat att vi kommit in igen och legat i lugnet vid Göteborgs kaj, i stället att behöfva ligga många och långa timmar att uppskaka genom sjögången vår inre menniska på ett sätt som ... hvarken Freja eller skalden det vet, men J sjösjuka veten det J. Mera mensklig än Ellidas chef förskonar jag från detaljerna, komedierna Fregattkapteren och EKesan till Kina ge en svag föreställning derom; nog af, först dagen derpå kommo vi i Warbergs hamn. Warbergs fästning, som dominerande reser sig högt öfver nejden, narrar numera ingen att tänka högt om sig; den har förlorat allt fruktansvärdt — för andra än de 4 å 500 lifstidsfångar som med sina skickelsedigra L. F. på ryggen derinom framsläpa sina dagar lika långsamt som den sten de bearbeta. Dess höga murar äro gräsbevuxna, lemnande bete åt en fredlig ko, som från sin upphöjda plats kastar en nyfiken blick ner till oss, dess vallgrafvar äro torra och omskapade till en fruktbärande åkerlapp, dess kanoner utom en eller par signalkanoner äro försvunna och sjelfva dess namn är struket ur raden af Sveriges fästningar, ehuru jag icke tror att Warberg behöfver just känna sig så olyckligt att icke mera tillhöra kamraterna vid Karlskrona, Karlsborg, Waxholm m. fl., hvilka svenska riksdagen och mycket annat förståndigt folk ansett icke vara stort bättre än Elfsborg och Warberg, så ringaktade de senare, än äro. Andra tider, andra seder... det såg annorlunda ut här i Warberg i 14:de, 15:de och 16:de seklen, då krigets fackla lyste här i hvardagslag, då svenskar, norrmän och danskar vexelvis gjorde sin påhelsning och det arma Halland var tummelplatsen för så mången blodig lek. Anblicken af tästningen lockar tanken tillbaka till dessa tider, då Halland hade ett helt annat utseende, då täta skogar betäckte många af de fält och berg, som nu presentera sig så nakna som hade aldrig ett träd skuggat deras ödsliga hjessor. För vårt inre öga rullar historien upp sina taflor och påminner om när det mäktiga Warberg (det torde vara oafgjordt om namnet härleder sig från ett s. k. Wårdberg i stadens grannskap eller derifrån att slottet uppbyggdes som en vård att tueri (skydda) kusten och inloppet) intog en så framstående plats i Hansetörbundet, att den mäktiga Hansan i 14:de århundradet der höll sina sammanträden. Vi tycka oss se all medeltidens hoflyx utvecklas då konung Magnus Ericson firade här sitt bröllop med drottning Blanca, samt margfaldiga prof på ränkfull politik då riksdagen 1346 här var törsamlad, och ändtligen visar sig för oss olycksnatten efter d. 28 Augusti 1565, då svenskarne midnattstiden efter tappert motstånd stormade staden, som brann i alla fyra hörnen och då historien berättar att , ångorna af det utgjutna blodet kastas af stormarne hvirflande mot himlen. Att det gick hett till den dagen, eller snarare natten, och att staden redan då måste varit en god matort, bevisas, vare det sagdt i förbigående, af historiens vittnesbörd att de stormande blefvo af stadsboarne undfägnade med betan vällivg, notabene utvärtes och från murarne. Utsigten från fästningen — som vi fortfarande benämna så — är storartad, hafvet breder å ena sidan ut sin oändlighet och ål den andra sväfvar blicken öfver Warbergs stad, hvars märkvärdigt raka gator utom annit bevisa att Warberg är en ny stad trots sina gamla minnen, och fälten derutanför tillless horisonten begränsas at de i en violett ärgton vid morgonens belysning (himlen, hatvet och bergen hafva för dagen något erinande om Palms italienska taflor) sig presenerande bergen. Till höger se vi en temligen ful bergylld strand, men om vi mera orientera oss på — ä A AEA KEANE EEE —————