Göteborgsposten – 18 juli 1867, sida 1

Man måste visserligen. innan man skrider till omröstningen, uppdraga en territorial gräns, såsom man förklarar i Berlin; men denna gräns företer ej någon svårighet; den preussiska regeringen har sjelf bestämt densamma, då hon d. 12 Febr. 1867 lät skrida vill valen för tyska parlamentet. Nordslesvig skyndade till valurnorna, för att en första gång ådagalägga sin önskan, och dess omröstning bestämmer med nästan matematisk noggrannhet de gränser, inom hvilka det är lämpligt att göra den nya, at Pragertreden bestämda vädjan till folket. Man nar upprättat kartor af den strängaste sorgfällighet i enlighet med befolkningarnes votum. Någon ovisshet är således icke möjlig, och det är att kränka andan och bokstafven i fördraget af d. 23 Aug. 1866 aut vilja, såsom preussarne tilltro sig kunna, undantaga från den allmänna omröstningen en betydande del af de slesvigare, som med valsedeln tand ådagalagt sina skandinaviska känslor och sin fasta vilja att bli förenade med Danmark. Valen af d. 12 Febr. upprätta, såsom läsaren finner, en utgångspunkt, hvilken ej allenast är aktningsbjudande, utan ätven bindande och laglig; vi påstå tillochmed, att man ej skulle kunna aflägsna sig deritrån, utan att trampa under fötterna den i fördragen svurna tro, utan att kränka rättens principer och en nationalitets rättigheter, nvilken förtjena i högsta grad de vesteuropeiska regeringarnes omvårdnad och stöd. Berlinerkabinettet skulle icke kunna göra någon enda giltig invänning mot detta sätt att skärskåda frågan och ställa i utsigt en praktisk lösning at densamma, om det icke afsåge endast sina egna intressen och en lystnad, som man djerft kan kalla olaglig, eftersom konung Wilhelm sjelf sanktionerat danskarnes rätt i Nordslesvig, i det han undertecknat fördraget af d. 22 Aug. 1866. Behöfva vi uppräkna bestämda fakta, behöfva vi framkomma med siffror, för att bättre bevisa vår tid? Vi ha händerna fulla derat: men vi skola inskränka oss till en enda omständighet bland hundrade andra ej mindre vältaliga. Berlinerkabinettet tillmäter sig rätt att utesluta ön Als från omröstningen; hvarför denna uteslutning, då valstatistiken visar oss, att i detta distrikt den preussiske kandidaten fått 679 röster mot 4,256, som tillföllo den danske kandidaten? Men dessa vältaliga siffror äro destomera betecknande, som landet var besatt af preussiska trupper och de sanska embetsmännen ersatts med tyska. Innevåvarne på Als böra således kallas till omröstning såväl som alla deras medborgare i den danska delen af Slesvig, och vi förstå ej, huru hr v. Bismarck skulle kunna undandraga sig en så föga disputabel törpligtelse, då hela Europa har under sina ögon autentiska aktstycken öfver denna valförrättning. Om han framhärdar, skall han genom våld kunna vinna sin sak, men han skall för visso förlora inför den allmänna meningens domstol. I grunden har Preussen blott en önskan: att söka undanflykter, att vinna tid och trötta Europas tålamod, för att förbli i besittning at ett område, som skulle låta det få hela foten in i det skandinaviska landet. Men en af de fordringar, hvarmed det framkommit, för att göra kabinettet i Köpenhamn modlöst, har nyligen erhållit en lysande vederläggning. Det hade tänkt underordna afträdelsen under ett arrangement, enl. hvilket danska regeringen skulle skapa en särskild lagstiftning för de i Nordslesvig bosatta tyskar, hvilka sålunda skulle stå under Preussens skyddskap. Nödvändigheten att beskydda landsmän mot skandjinavernas förföljelser gjorde det, menade Bismarck, till en pligt för honom att ålägga Danmark dessa exceptionela vilkor. Men cyskarne i Nordslesvig ha nu till ett antal af mer än 600 förklarat, att de anse sig fullkomligt tryggade och skyddade at den danska lagen och af de infödda befolkningarnes toleranta karakter, så att Preussen ej har —— A —