Göteborgsposten – 18 juli 1867, sida 1

Hvad Annette beträffar, såg hon blott en sak: Jean de Ruzolles. Hon var så lycklig, att tårarne nästan kommo henne i ögonen, öfver att se den godhet och oskyldiga tillfredsställelse, som lifvade markisens stundom något allvarsamma ansigte. I djupet af hennes hjerta var det någonting, som sade henne, att det i synnerhet var för henne som Jean hade arrangerat denna lilla fest. Hon var honom oändligt tacksam icke blott för middagen, åkdonet o. s. v. utan i synnerhet för sättet att erbjuda allt detta och det nöje hon fann i att betrakta den stackers familjens glädje och Isabelles strålande ansigte. — Hvad han är god! sade hon för sig sjelf. Hvad det är vackert af honom att taga sig tid att tänka på alla dessa barnsligheter, ban som kan välja mellan så många förströelser. Också när markisen vände sig till henne och frägade henne helt sakta: Är ni nöjd? var det af hela sin själ, som den unga flickan svarade: — O ja! mycket nöjd, mycket lycklig! Man satte sig till bords. Ehuru anspråkslös, syntes måltiden naturligtvis lysande för markisens gäster. Denne sade tusen galenskaper för att få bort det tvång, som i början herrskade, tillfölje af skilnaden i samhällsställning mellan värden och hans gäster. Tack vare Isabelle, som mycket snart återtog sitt glädtiga pladder, lifvades samtalet småningom.