Göteborgsposten – 17 juli 1867, sida 1

honom, att hon genom en rörelse starkare än hennes vilja, sakta böjde hufvudet, såsom ett slags bejakande tecken; sedan blyg öfver detta slags bekännelse, betäckte hon ansigtet med sina händer. När hon tog bort dem möttes deras blickar. Hon läste i den unge mannens ansigtsuttryck en så djup glädje, en sådan tacksamhet och på samma gåug en sådan vördnad, att hon erfor en outsiäglig känsla af lycka. Bättre än alla ord hade Frådåries blick sagt henne att han älskade henne som hon önskade blifva älskad och att till och med då han kom i jomnbredd med sin stjerna skulle detta ingalunda hindra honom från hans vördnad och beundran, Om, som kanhända en mera erfaren man skulle gjort, Mihldorf dragit fördel af baronessans halfbekännelse för att försöka vinna terräng skulle hon kanhända hafva sökt förringa denna samma bekännelse och till och med kanhända återtaga densamma. Lugnad deremot genom den vördnad och erkänsla, som beherrskade alla andra känslor hos den unge mannen, öfverlemnade sig baronessan åt den ström, som bortförde hennes eget hjerta. Sedan en gång första ögonblickets öfverraskning var förbi emottog Valentine fritt och otvunget följderna af sin bekännelse. En kokett skulle ha sökt att till utseende åtminstone dölja den redan bekända kärleken, men Valentine var i sig sjelf allt för redlig oah uppriktig för att handla sålunda. — Herr Mihldorf, sade hon, jag skall icke söka taga tillbaka en bekännelse, som likväl icke borde ha undslup