Göteborgsposten – 15 juli 1867, sida 2

onens armar och ytterligare vidga den stora transatlantiska republikens område. Det är en grym och omensklig politik denna; men den är, man kan ej undgå att erkänna det sannolik och öfverensstämmer med Unionsregeringens hela hållning i den mexicanska saken. Vi minnas, huru den nordamerikanske ministern i Mexico, Thomas Corwyn, fjorton dagar efter det Frankrike förklarat Juarer regering krig, ingick med denne ett fördrag (d. 28 April 1862), enl. hvilket Unionen lånte Juarez 25 mill. dollars mot säkerhet i Maxicos skönaste provinser. Juarez har sedan dess genom sin minister i Washington, Don Matias Romero, ofta erhålliv nya understöd i både penningar och vapen, under det att de nord amerikanska generalerna vid Rio Grande mer än en gång ansett det lämpligt att räcka Juarez en hjelpsam hand. Detta visar bestämdt, hvaråt Unionens politik varit riktad. Man har under hvarje vilkor velat ha bort Maximilian — och en kall och hård politik har ofta gått mot sitt mål öfver en olaglig motståndares lik. Framtiden skall i detta tall en gång lyfta fliken at det draperi, bakom hvilket del mystiska i den mexicanska tragedien döljer sig. I hänsyn till Europa skulle man kunna tro, att Maximilians aflifvande måste föranleda en sådan politisk ställning, som skulle gagna Förenta Staterna och det med dem allierade Rysslands planer. Genom en sannolik splittring mellan Frankrike och Österrike skulle det förra stå isoleradt, medan det senare genom tyngdlagen måste i så fall närmare dragas till Ryssland och dess drabant Preussen. Ryssland skulle ej längre ha något att frukta i Orienten och skulle der taga ett väldigt steg ned emot Konstantinopel, uuder det Preussen skulle kunna med jernhand stadga förhållandena i Tyskland och sluta dettas undertvingelse. England skulle vara otörmöget till rörelse, ty det skulle alltjemt ölvervakas af Förenta Staterna, som kanske skulle tillochmed påtöra det krig, i vetskap om att Frankrike ej skulle kunna understödja England, af fruktan för sin egen ställning i Europa, der dess inblandning i en dylik sak skulle vända den heliga alliansens berrar mot Frankrikes egna gränser: Wilhem Eröfraren, af gammal lust till sin nästas egendom, här Elsass och Lorraine; Alexander den Milde, af begär att krossa napoleonismen, som i Rysslands ögon är revolutionens och Polens baner örare; Frans Josef af Habsburg, af ett begär att vedergälla det hårda slag som genom Maximilians indragande i den mexicanska politiken drabbat hans hus. Således, Förenta Staterna skulle kunna i fred bemäktiga sig Mexico och utan hinder göra upp sin gamla affär med England — en affär som det vill ha afgjord. Ryssland skulle i vederlag kunna i förening med Preussen b yta ned Frankrike och det förra ensamt köra turkarne ur Europa, hvarigenom de bigotta bland yankees skulle finna sina samveten tilltredsställda. Men Beust sköter statstömmarne i Österrike, och hela Europas framtid beror deraf, om han skall kunna törmå sin kejsare att, i trots af händelsen med Maximilian, söka nära anslutning till Frankrike. I Preussen anser man denna anslutning likbetydande med ett krig och söker framhålla vådorna deraf. Detta är så mycket besynnerligare, som en fransk-österrikisk allians tvärtom måste mer än något annat betrygga freden, såframt Rysslaud och Preussen vilja afstå från sina inkräktningsplaner. Vilja de deremot icke detta, ha de tör afsigt att bestämdt gå på i sin vinningslystna pollik, — då är naturligtvis kriget i längden oundvikligt; men detta skall då vara ett krig för folkens sjelfbestämning och friheten emot absolutismen, den endast räa öfvermakten. Ett sådant krig skola de fria folken nödgas att förr eller senare föra, om de icke vilja frivilligt uppgifva sitt oberoende och sin sjelfbestämning — i en fransk-österrikisk allians måste derför det liberala Europa se en borgen och en trygghet för sin tramtida säkerhet, likasom Frankrike deri skall se ett väsentligt vilkor för bevarandet af sin maktställning i Europa. Ett krig skulle för Preussen nu komma olägligt, emedan det tvitvelsutan skulle omintetgöra mycket af hvad det på sitt vanliga brutala sätt utfört i Tyskland — derför arbetar man med händer och fötter på att afvärja den fransk-österrikiska alliansen. Men Beust är en stor statsman och Frans Josef, som un