Göteborgsposten – 15 juli 1867, sida 2

nade henne sin hyllning, saknade hon den lilla kammare, der Frderie och hon så många gånger pratat helt sakta vid en sjukbädd. Vid slutet af balen befann sig Fråderic i en villrådighet, som skulle kunna syuas löjlig för många, men som skall förstås af dem, hvilka liksom han lefva afsöndrade från den förnäma verlden. Han såg salongen blifva öde och visste icke, huru han skulle komma derifrån. Han kunde tydligen ha gått utan att säga någonting, liksom alla andra, men det kostade på honom att aflägsna sig utan att ta farväl af fru de Saint-Valiez. Olyckligtvis var denna aldrig ensam. Medveten om bristerna i sin toilett och sin egen tafatthet, ryste Miihldorf vid tanken på att gå tvers öfver den nästan öde salongen och underkasta sig granskningen af dem, som samtalade med baronessan. — När den, som nu är hos fru de Saint-Valiez, lemnar henne, skall jag gå och säga farväl åt baronessan, sade han för sig sjelf. Personen i fråga gick, men medan Fråderic ännu tvekade bemäktigade sig en annan fru de Saint-Valiez. En halftimme åt:ainstone förflöt sålunda. Snart återstod endast ett helt ringa antal personer Till och med utan at gå och säga farväl åt fru de SaintValiez, skulle Fråde.:ic nu icke hafva kunnat lemna det hörn, der han ända hittills uppehållit sig och gå efter hela salongens längd utan att ådraga sig uppmärksam het.