Göteborgsposten – 12 juli 1867, sida 2

Göteborg di. 12 Juli 1867 Politiskt mord bör ej gerna kunna ur! någon synpunkt försvaras och likväl se vi, huru några tidningsorganer tagit kejsar Maximilians aflifvande som förevänning att försvara dess berättigande, betraktadt såsom vedergällning för ett af honom förut utfärdadt blodsdekret. Ett dylikt räsonnemang är såväl ologiskt som i grunden alldeles ogiltigt. Hvarje menniska med hytsning, som är genomträngd af tidens humanitetsanda, måste hysa den djupaste afsky för politiska mord. Af samma skäl som vi fördömde kejsar Maximilians blodsdekret, hvilket påbjöd i strid tagna mexicanares aflilrande, fördöma vi äfven Maximilians aflifvande, isynnerhet som han ingalunda var, hvad man behagat säga, en flibustier. Vald af en församling af Mexicos notabler, uppmanades han af dessas utskickade att begifva sig till Mexico och öfvertaga det tunga värfvet att söka bringa ordning i dettas inre förhållanden. Maximilians fel var, att han ej förut närmare gjorde sig underrättad om landets verkliga stämning, innan han for, eller att ban för blindt lyssnade till det klerikala partiets föreställningar och intalanden. Väl anländ till Mexico, fann han dock snart, att hans vänner ej skulle göra honom och hans mission någon verklig tjenst. Han lemnade dem derför och uppgaf de klerikala för att, i tanke att derigenom vinna folket, antaga andra och mera frisinnade regeringsgrundsatser. På grund häraf omgaf han sig med en minister, under det han ätven påverkades af den franske befälhafvaren. Sålunda gjorde han sig till en konstitu tionel monark. Men hans ministrar voro ej rena och obefläckade män, så att hans regering blef en följd af misstag. Ett af dessa var blodsdekretet, hvilket han törst efter länga öfvertalanden kunde törmås underteckna. Den sanua och enda sunda tanken är väl dock den, att en monarks lif bör vara oantastligt; ty man har ju tillfälle att aflägsna honom ur landet och sålunda göra honom oskadlig. Att döda honom är att kränka den helgd, som bör omgifva en hvar, hvilken egnar sig åt ett offentligt värf. Skulle denna princip ej längre gälla, så skulle vi med ens kastas tillbaka i medeltidens råaste dagar, der man trodde sig krossa ideen, med det samma man dödade ideens bärare eller personen, och hvaraf följde dessa blodiga partifejder, som betecknade medeltidens natt. Framför någon, böra väl de organer, som påstå sig föra frihetens och demokratiens talan, väl vakta sig för att försvara ett politiskt mord, isynnerhet ett furstemord, Skulle tolken verkligen taga sig rätt att döda suveränerna, hvarföre skulle då icke suveränerna ha rätt att beröfva folken förmågan att döda? Nej! Må de liberala städse med djup ovilja tillbakavisa och fördöma hvarje tanke på politiskt mord! Endast så kunna de med