Göteborgsposten – 12 juli 1867, sida 2

Den förnämsta salongen, med en mängd stora speglar infattade i väggarne, som återkastade ljuset från kronor och kandelabrar, placerade på alla sidor och omgifna med blommor, erbjöd en nästan bländande anblick. En mängd unga fruntimmer, de flesta vackra eller åt minstone seende så ut, tack vare deras toilette, pratade skrattade och hvimlade i salongen. Herrarnes afskyvärda svarta drägt, enligt bruket lika med kammartjenarnes eller hotellvärdarnes, tycktes beströ med svarta fläckar detta haf af spetsar, siden, blommor och juveler. Föga van vid detta skådespel och kanhända äfven något bedöfvad af bullret, ljusen, hettan och ännu mer af tanken att återse fru de Saint-Valicz, var Fråderic nödsakad att stanna en stund på tröskeln. Aldrig hade han så känt det afstånd, som skiljde honom från baronessan, som i det ögonblick, då han inträdde med sina gamla kläder midt ibland denna rika och eleganta verld, hvars hyllning han såg henne emottaga. Om han vågat skulle han flytt tillbaka till sin blygsamma kammare, men det var icke tid dertill. Herr de Ruzolles hade tagit hans arm och stödde sig vänskapligt mot honom likasom för att gifva studenten mod och så att säga betäcka honom med sin vänskap. Fru de Saint-Valicz, som sålunda såg dem närma sig till henne förstod så väl all den grannlagenhet, som ledde hr de Ruzolles handling, att hon icke kunde hindra sig från att trycka hans hand likasom för att tacka honom. (Forts.)