Göteborgsposten – 12 juli 1867, sida 1

vid Smedjegatan. Götebor ådant sätt som de små kapitalerna lockas, ram, komma i rörelsen och göras räntebäande, i stället för att år ut och år in, som tta förr hände, utgöra bottensatsen i ett gamnalt skrin, som stod under sängen och som fra bortstals och ej kom till rätta just då len skröpliga egarinnan bäst behöfde sin lilla parpenning. Det är äfven en glädjande företeelse att eckningen till Sex-millioners lånet i riksgäldscontoret visar sig vida öfver förväntan tillredsställande. Det är icke de stora kapitaisterna hvilka anmäla sig såsom köpare till kontorets obligationer, utan de mindre, del små kapitalisterna. Obligationerna på 100 rdr finna äfven afsättning. Men efter jag nu kom att nämna riksgäldskontoret, så vill jag afsluta min vidräkning med detsammas törra fullmäktige, hvilken började i mitt föregående bref. — Dessförinnan bör jag dock nämna, att kommissarien Arehn ganska oegennyttigt förklarat (i Dagl. Allehanda) att han icke haft så omfattande bestyr med det nya riksdagshusets ombyggnad som kapt. Hierta. Om nu hr Hierta varit lika anspråkslös som hr Arehn, så hade den förre i sin tur bort förklara att han utan den senares nitiska biträde vid nämnde ombyggnadsarbete icke kunnat honoreras med ett fyra gånger högre arvode än det som tilldelades hr Arehn. Ni erinrar er troligen att jag åtskilliga gånger förut berört de strider, som inom riksgäldskontoret emellan fullmäktige utfördes. Vid förlidet års slut antogo dessa strider en ny och än mera betänklig riktning än tillförne. Då fullmäktige d. 28 December förlidet år sammanträdde, anförde kapt. C. G. Hierta muntligen, att då vid fullmäktiges många sammankomster vobehagliga och tidsödande diskussioner förefallit och då ofta, för att ej öfverlasta protokollerna med allt för mycket, rätta orsaken till dessa ej tydligt synes, samt då det vore lika möjligt att nästkommande revisorer med större begärlighet studera reservationer, än de i protokollen på få der antecknade skäl grundade besluten, samt att, då möjligen af reservati nerna föranledda anmärkningar skola besvaras, ingen af fullmäktige finnes i kontoret och kan framställa omständigheterna i sin rätta dager, — så ansåg sig hr Hierta nu böra till protokollet aflemna några fullmäktiges gemensamma åsigter om orsakerna till dessa uppträden, hvadan han uppläste en skrift, hvilken tillika skulle anses som svar på de anfall eller insinuationer för hvilka möjligen några af fullmäktige framdeles må kunna bli föremäl. I denna skrift — undertecknad af åtta bland kontorets tolf fullmäktige — anfördes huruledes det varit Åunder behandlingen af de tör det allmänna så vigtiga låneärenderna, som det önskvärda sinneslugnet brister hos en af fullmäktige; att fullmäktige vid sjelfva sesionsbordet finna sig utsatta tör ett bemötande, sorgligt att omtala. men, efter hvad synas vill, orsakadt af pluralitetens obenägenhet att låta den åsyftade ledamoten diktera besluten); att den antydde ledamotens meningar nästan städse gått ut på att undanskjuta och hindra hvarje verkställbart förslag, som erbjudit sig; att denne dock icke sjelf framställt något enda antagligt förslag i samma syfte; och att de enskilde som, än en, än en annan, göras till töremål för hänsynslösa anfall, kunna icke alltjemt gå nog långt i undfallenhet, att lemna anfallen utan svar, äfven om de väl inse att från den anfallandes sida ej kan påräknas att skäl göra någon verkan. För att emellertid bereda en utväg för — — — — a om a