Göteborgsposten – 12 juli 1867, sida 1

——— ——— — alldeles likgiltigt. JIon är höjd öfver dessa småsaker, det vet jag, men om man skrattar åt mig inför henne? Lika mycket! Mod! jag går. Jag skall i afton se, om hon älskar mig, blott at det sätt, hvarpå hon betraktar mig och min frack midt ibland all denna fina verld. Han klädde sig beslutsamt och steg sedan upp till ournaires. Han fann sin vän Jean sitta på en matta på skräddaremaner och traktera Isabelle, som låg på knä framför honom, med en hop galenskaper sagor och visor, som kommo icke blott den lilla flickan utan fadren modern och mamsell Aubry att utbrista i gapskratt. Denise isynnerhet var utom sig af beundran. Den gladlynte markisen behagade henne mycket mer än Miihldorf, hvars allvarliga min och tvära uppriktighet stundom stötte henne. Tournaire föredrog studenten, men det var icke dess mindre ett särdeles nöje för honom, när markisen kom, som medförde munterhet och gladt lynne. Denna gång isynnerhet hade Ruzolles medfört en nyhet af sådan natur, att den gaf en stor glädje at hela familjen. Han hade talat om Tournaire med Theobald, den ryktbure juvelerarens son. På Theobalds rekommendation hade herr Portin sagt, att, så snart hr Tournarire blifvit återstäld, skulle han placera bokhållaren hos en sin vän en bankir vid namn Cambray. (Denne Cambray var, som man måhända påminner sig den person vi sett i hr Portins kabinett med juvelerarer och baron Saint-Valiez.)