Göteborgsposten – 12 juli 1867, sida 1

Jag har hört de sakkunniga påstå, att len under sex dagar fortsatta sältmanövern vått väl, och ati syftemålet med densamma, fning i större skala, vunnits. Men våra skarpkyttar äro icke belåtna med att de så föga ogos i anspråk, att de ej utsattes för nog crutrök och att de vunno sina lagrar alldeles ör lätt. Det är, som ni finner, ett nytt bevis: å den gamla iakttagelsen om svårigheten att söra alla till lags. Om våra frivilliga Martissöner blifvit lika mycket satigerade som det nera härdade manskapet, hvilket är vandt vid insträngande arbete, så hade man möjligen, Dsch med skäl, klagat öfver un hänsynslös öfveransträngning. Man har sagt mig att oaktadt den ogynnsamma väderleken — det regnade nästan hvarje dag och ofta i flera repriser under hela fältmanövern — var sjuknummern ganska obetydlig, hvartill väsendligt antogs bidraga frånvaron at all tryckande värme. Den med en laddstake aflitvade beväringskarlen lärer kommit till lif igen, och den grenadieren som skadade sig i armen af eu skott berättades äfven hafva aflidit, men har derefter delat samma öde som den ofvannämnde beväringen. Omedelbart efter tältmanöverns aislutande i Thorsdags på morgonen tågade samtlige trupperna upp på Ladugårdsgärdet, der de defilerade för konungen. Deras kläder voro at regnvädret under den föregående dagen och natten genomdränkta samt af den uppblötta marken, på hvilken wupperna alla natterna mäst bivuakera, illa tilltygade. De sågo derföre icke alls prydliga ut, men under defileringen förmärktes ingen trötthet; den gick raskt och väl. Då hvarje kolonn ankom midt tör konungen svängde infanteriet sina mössor under lifliga hurrarop. Denna helsning med mössorna är en ny sed här, men begagnas i franska armåen. Kadettkåren hade hela tiden deltagit i fältmanövern och erhållit lika proviant som det öfriga manskapet. Unga och raska som kadetterna äro hade de hvarken sparats eller sparat sig sjelfva. De voro särdeles lätt beklädda, med en kort jacka och blårandiga benkläder, hvilka klädesplagg ätven blitvit illa tilltygade. Deras favorit, Pompe, en ståtlig hund at Newfoundlands-race, hade naturligtvis följt med då de först slogo läger på Ladugärdsgärdet; men när dagen derpå skjutningen blef honom besvärlig, så atvek han och gick hem till Carlberg. Sedan tältmanövern dragit sig från Svartsjölandet och kadetterna slogo läger en afton cirka en mil från Carlberg, inställde sig Pompe återigen i lägret. Då defileringen skulle börja blet Pompe kopplad och anförtrodd åt en pojke, för att hållas afsides. Men när kadetterna satte sig i marsch följde Pompe med, dragande sin ledare efter sig. — De norska skarpskyttarne ega äfven en vacker Dalbohund, som är deras favorit. Emedan han ej fick följa med så blef han instängd i kasernen, deritrån han dock på tredje dagen deserterade och anträffade sina vänner ett dygn derefter. Sannolikt hade han foljt deras spår srån ställe till ställe, och stötte till dem i en trakt som för honom var okänd. Naturligtvis afstod han icke ifrån att deltaga i defileringen. Att det stundom under fältmanövern gick hett will, ligger i sakens natur. Kadetterna hade intagit en position vid Troxhammar i j grannskapet at Mälaren. I en vik hade en saf kanonbätarne inträngt i aldra största tystI het, och betälhafvarens afsigt var att göra en landstigning på natten för att kringränna kadettlägret; men kadetterna voro vaksamma, läto manskapet på kanonbåten landstiga, angrepo dem derefter, och en ytterst liflig skottvexling uppstod, så animerad att tre båtsmän 0 1 I I f