Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 1

öre. — LIAnInBGens yrå är 1 huset N: da —r— —— — — ärnor, men ännu allt för unga och oerfarna — annars i allo fullkomligt lämpliga; några efunnos kanske icke nog sparsamma med tatens medel — annars fullkomligt lämpiga; och åter somliga kanske allt för decierade när det gällde att bestämdt säga ja ler nej — men annas i allo fullkomligt impliga. Den nu antydda fraktionen föref en nebulosa, som snart upplöstes af sig jelf. Inom andra kotterier uppgjorde man äfren planer till ministårombyte — och det skall sädanefter alltid blifva så —, men icke inom något kom man så långt som till tio subjeker af samma skrot och korn, och man ville j veta af någon legering. Endast protektionisterna, den rättvisan måste man gifva dem, skulle kunna åstadkomma en fulltalig ministår, och en reservstat på köpet, färdig att vid först inträffande ledighet rycka upp i ledet; men ack herre, huru länge skulle väl en sådan minister kunna hålla sig qvar? Men finnes då icke här i landet någon enda framstående man, som skulle kunna i fall af behof bilda en ny minister och sjelf blifva kärnan i densamma, ty det är klart att om en minister skulle blifva en full kropp, så måste den hafva en kärna, annars blir den ihålig? Jo bevars, några sådana kärnmän finnas att tillgå, men likvisst icke barn af den nya representationen, utan af den gamla. Grefve Henning Hamilton till exempel. Såsom utrikesminister skulle han sannolikt accepteras af ganska många. Han är förbindlig till sitt väsende, i hög grad seg, fin och fintlig, så att han kan ta folk när så behöfs, och skulle sannolikt föra ett energiskt språk gent emot utlandet när konjunkturen derföre vore gynnsam. Grefve H. skulle ntan tvifvel förse sig med ganska arbetsamma kolleger; han skulle sjelf taga alla tömmarne i sin hand, hålla dem ganska styfva och ifall någon af kollegerna visade sig yster eller istadig genast använda sporrtränsen eller kapsonen, allt efter omständigheterna; ty han skulle blifva konseljpresident i ordets fulla bemärkelse; han skulle nog: bjuda till att åstadkomma ven stark konungamakt, fastän han vid förliden riksdag såsom sin bestämda öfvertygelse uttalade att den nya riksdagsordningen skulle undergräfva konungamakten. Det är icke osannolikt att grefve Eric Sparre skulle antagas i ministåren Hamilton, kanske såsom justitieminister. De torde ej bli obenägna att framlägga reformförslag till riksdagens sysselsättande och låta partierna rätt grundligt trötta ut hvarandra, ty i ministeren Hamilton-Sparres regeringssystem kom säkert regeln: dela för att herrska att bli den ledande grundsatsen. Men huru länge skulle väl ministåren Hamilton-Sparre kunna hålla sig uppe? Grefve Lagerbjelke skulle möjligen äfven såsom chef för justitiedepartementet kunna bilda en minister med friherre Bildt till sin näste man. De skulle dock formera en junkerministår, men äfven om den, såsom sannolikt är, blef frihandelssystemet trogen, så blef den dock troligen icke långlitvad. Grefve Lagerbjelke är visserligen juris kandidat, men skulle ändå icke med särdeles belåtenhet mottagas af vår domarekår, till hvilken han aldrig räknats och med hvars arbeten han icke heller gjort sig förtrolig. Han är till sitt väsende lika sluten, som frib. Bildt är oförbehållsam, och den senare är miast sagdt lika obevandrad på det diplomatiska som den förre på det juridiska området. De begge premierministrarne skulle således börja sin verksamhet nästan såsom novicer, hvardera inom sitt fack. Men det torde icke blifva någon lätt uppgift för dem att i öfrigt uppgöra en ministerlista, som af representationen accepterades.