Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 1

— Jag måste gå ned till mig, mumlade hon. Hon var så upprörd att hon knappt sade adjö åt de tre personer, som befunno sig i rummet och att hon nästan stötte hufvudet emot när hon gick. — Se så! mumlade grannqvinnan, som följde henne med ögonen, det gjorde effekt, hennes bref. Som hennes förnämsta skäl då hon åtog sig portvaktens uppdrag, isynnerhet var att på nära håll få se den vackre markisen, närmade sig qvinnan herr Tournaires säng och inledde ett samtal med honom för att få en anledning att stanna. Temligen förlägen öfver hvad som passerat och föga angelägen att göra den tjocka högröstade gummans bekantskap tog herr de Ruzolles sin hatt och aflägsnade sig. — Jag tror att den vackre herrn tycker mera om mamsell Annettes sillskap än vårt, sade grannhustrun med denna qvinnans, isynnerhet den lägres snarstickenhet. Nå! det blir en affär dem emellan. Som hon fullbordade meningen mellan tänderna, hörde herr Tournaire den icke. Hon började sedan tala om Denise. Hon meddelade honom ett tjog botemedel för den sjukdom han hade och upphörde icke att tala förr än hon såg honom insomnad.