Göteborgsposten – 11 juli 1867, sida 1

amtliga ställen Jemva! fosnummer 101840a8 bo —— ——— — tbyten edra platser i riksdagen mot platser id konungens rådsbord — månne icke svaet temligen enhälligt skall blifva nej! Det svar som jag vågat uttala kan synas jerft och förödmjukande för vår nationaltolthet. Men är det brottsligare att tala om årt armod på statsmanna-området, än på dot konomiska, politiska, eller finansiela? Jag ror det icke. Men, skall man möjligen iaända, hvarföre leta efter framtidsmän, d. . 8. passande minister-subjekter, innan de påordras af behofvet? Jo, dertöre att i den nya iksdags-institutionen ligger en tendens till törre rörlighet inom ministeren, än förr. Både mspråken på ministören blitva med hvarje är större, och äfven åtrån att närma sig och inaga ministerfåtöljerna, hvilka på afstånd synas å inbjudande. Man har ju redan hört uttalas: den nuvarande ministören är en myth, den består af män som äro utarbetade och skröpliga, följaktligen icke nog lefnadstriska och kraftfulla. Från detta håll gäller det icke en systemförändring utan blott en förändring af personer inom ministeren. Från den andra sidan har man ju äfven hört uttalas: med ministerens kraftfullhet är det ingen fara, den är snarare oroväckande, ty ministeren tvekar icke att fortfarande öfverträda grundlagen; det är en systemförändring som fordras. Kan den genomdrifvas så är det klart att en personalförändring följer af sig sjelf. Genom denna kombinerade eld från två partier som hvar för sig vilja åstadkomma en kris, men i alldeles motsatt syftemål, kan den nuvarande ministeren falla, särdeles som obenägenheten att sitta qvar lärer hafva närmat sig nollpunkten. Det är ett obestridligt faktum att man vid förliden riksdag ville bilda en opposition i stor skala. Protektionisterna, först och främst, försökte sig flitigt i den vägen. De hade insöft sig i den föreställningen att riksdagens stora resultat skulle blifva icke blott en ministr-, utan äfven en systemförändring, ty med mindre voro de ej nöjda. De fröjdade sig i hoppet, till och med i vissheten om, att 1867 års riksdag skulle, såsom våra vördade förfäder gjorde med konung Domalder, offra ministeren åt gudarne tör att erhålla goda år, eller åtminstone för att erhålla en ny minister med annat sinnelag. Till och med några gammal-liberala, som blifvit modlösa i anledning at den finansiella Ställningen, visade sig icke precist obenägna att göra gemensam sak, dock i aldra största tysthet, med protektionisterna, derföre att dessa voro så sparsamma, så fredsvänliga i den yttre politiken, och förmälte sig vara fullt beredda, eller nåstan beredda?, att underkasta sig små chikaner blott de vunno i hufvudsaken. Men det visade sig att en ministerförändring efter deras, d. v. 8. protektionisternas önskan, var platt omöjlig att åstadkomma. Atven en annan fraktion inom andra kammaren sökte förvärfva sig inflytande. Kärnan i densamma ville åstadkomma en mera energisk minister, mera radikalt liberal än den närvarande, önskade män insatta i konseljen med stora ideer i alla riktningar, med okutlig förmåga att skyndsamt realisera dem, män med outtröttlig arbetsförmåga och orubblig helsa. Det gick lätt för sig att uppgöra huru den nya ministeren borde vara beskaffad och hvad den skulle utföra; men då det gällde att uppleta dessa män med de aldra högsta fullkomligheter, hvaraf denna minister skulle utgöras — ja då befanns somliga af de som ifrågasattes rikt utrustade både med statsmannakunskaper och erfarenhet, men tyvärr väl mycket till åren komna och alldeles icke krämpfria — annars i allo fullkomligt lämpliga; somliga åter befunnos friska som nöt