Göteborgsposten – 5 juli 1867, sida 1

— —— —— — en skola, i hvilken de af sina valmän blifvit insatta, för att nu börja sina statsmannastudier. Med dessa representanter skall jag icke befatta mig; det torde vara nog att ställa dem på expektans, eller råttare sagdt på tillväxt som det förr hette på beväringsspråket. I första kammaren inträdde f. d. statsrådet Malmsten med stadgadt rykte såsom snillrik talare. Han har vid många tillfällen visat sig kunna tala med verklig inspiration; ban är rik på briljanta ider, och när han rätt kommer i farten kastar han ofta ut dem med slösaktig hand. Men i första kammaren deltog han gock ganska sällan 1 debatterna. Han yttrade sig så sällan, han visade sig så återhållsam, att det till och med väckte förundran. Vöjligen kände han sig icke ännu fullt hemmastadd på det nya området; kanske lågo de frågor som kammaren behandlade icke inom hr Malmstens egentliga sfer och lämpade sig följaktligen icke för hans skaplynne. Men flera kulturfrågor förekommo dock, rörand hvilka han hade bort uttala sin mening. Kanske ansåg hån sig böra intaga en afvaktande ställning, emedan han så nyligen utträdt ur statsrådet? Men sistnämnda förhållande uppfattade fuh. Gripenstedt ur en alldeles motsatt synpunkt. Han ansåg sin pligt öfverensstämmande att deltaga i deba terna, att meddela upplysningar för att utreda frågorna, och fastän tärd af kroppsliga smärtor tvekade han aldrig att äfven inom riksdagen försvara de grundsatser för hvilka han utom densamma kämpat. Det hade utan tvifvel icke skadat hr Malmsten, om han någon gång bjudit till att bryta en lans med grefve Henning Hamilton, särdeles emedan dennes opposition var riktad just mot den ministår, i hvilken den förre varit medlem. Humaniteten är en stor dygd, men den bör icke antaga karakteren af sådan undfallenhet som blir liktydig med modlöshet. Prof. Rydins grundliga studier i vår konstitutionella rätt tillförsäkrade honom ett högt anseende såsom grundlagstolkare. Han behöfde dock på detta område sällan uttala sin mening till protokollet, men han blef destooftare enskildt tillspord. Hans framställningssätt i det offentliga var alltid klart, bestämdt och flärdfritt, men tillika hvad i dagligt tal kallas torrt. Genom sträng logisk bevisning öfvertygade han åhörarne, men han ryckte dem icke med sig genom ett lifligt föredrag. Då det blef bekant att riksarkivarien Nordström och prof. Rydin icke blott blifvit invalda i första kammaren, utan der skulle bli grannar, befarade man att emellan dem skarpa konflikter skulle uppstå. Man kände att den förre varit en lika ifrig motståndare af som den förre vore en kämpe för den nya riksdagsordningen. Man visste äfven att deras Wsigter i flera andra principfrågor voro olika. Pill begges beröm bör dock läggas att ingen strid uppkom dem emellan. Hr Nordström idagalade en öfver förväntan stor förmåga att deherrska sitt koleriska temperament, hvartill ej ringa mån bidrog, dels att han nu rörde ig inom en vida finare societet, än tillförne oresteståndet, hvilket ban så djupt missiktade, och dels att han, utan att blifva motagd, fick exponera sin stora lärdom i längre, illtid väl genomtänkta föredrag, uti hvilka jan isynnerhet ådagalade sin ovanliga förnåga att omständligt visa hvarje förslags eller tgärds brister, dock utan att derefter angisva ure de skulle afhjelpas. Då han sålunda mdvek att ingå på det praktiska området, ch ingen uppmanade honom att der försöka ig, så kunde icke heller gerna några konikter uppstå, aldra minst med prof. Rydin, om icke dertill gaf någon anledning.