Göteborgsposten – 3 juli 1867, sida 1

ww — — okunnig om skilnaden mellan en separat och en kollektiv garanti. Om lord Stanley så länge dragit i betänkande att tillträda en dylik garanti, har det endast skett af hänsyn för det engelska folkets olust att öfvertaga något slags garanti. Om för öfrigt det af lord Argyll nämnda fall skullo inträda, är England icke förpligbtigadt att efterkomma Preussen uppmaning om bistånd. En tydligare förklaring kan knappast önskas. Garantifördraget i dess nuvarande form är enl. den engelska diplomatiens åsigt utan bindande kraft för England och helt visst ännu mindre för de andra makterna. Om således ingenting annat är i vägen för ett europeiskt krig — af det luxemburgska garantifördraget skall ingen låta sig generas. Men dess verkan för fredens bevarande försvagas ännu mera genom de upplysningar, som framkommit i den franska samlingen af aktstycken angående det studium af den luxemburgska förvecklingen, som föregick de otficiela diplomatiska förhandlingarne. Det tyckes af dessa framgå — åtminstone har både den franska och den österrikiska pressen kommit till detta resultat — att grefve Bismarck sjelf under hand uppmanat Frankrike att förvärfva sig Luxemburg och dertill lotvat sitt bistånd, ja, att tillochmed lord Stanley understödt Frankrikes fordringar, och att det oväntade omslaget i Preussens hållning först inträdde, då saken (såsom det tyckes, genom den holländska regeringens indiskretion) kommit fram för offentligheten. Bismarck kunde nu, hänvisande på den allmänna nationala upphetsningen i Tyskland, förklara sina forna törtroliga löften omöjliga och förhindra Luxemburgs införhfning i Frankrike samt tillika upplysa verlden om, att de tyska staternas militära makt redan seen Augusti 1866 stått till Preussens förfogande, och slutligen under tryckningen af en öfverhängande krigsfara påskynda det nordtyska förbundets definitiva konstituerande. Det är naturligt, att en sak, hvilken är bilagd eller ordnad på ett sådant sätt som den luxemburgska, endast gjort den forna spänningen mellan Preussen och Frankrike värre och, efter hvad man kan skönja, mera ohjelplig. Den ton, som f. n. råder inom den franska pressen, lemnar nästan intet tvifvel härom. Lika betecknande för situationen är den omständigheten, att äfven Österrikes förhållande till Preussen blifvit mera spändt och fiendtligt, efter det hvarje hopp om Pragerfredens revision till förmån för Österrike visat sig illusoriskt. Beust har neppeligen någonsin uppgifvit hoppet om en upprättelse för Österrike i dess ställning till Tyskland, utan tvärtom hyst hopp om, att Bismarck under ett krig med Frankrike skulle köpa Österrikes neutralitet genom betydande eftergifter; men alla dessa beräkningar ha slagit fel — endast den bittra gäckelsen har blifvit qvar, och Preussen går ohejdadt framåt på sin väg till allenaväldet öfver Tyskland, utan att bry sig om Österrike. Förbittringen inom den österrikiska pressen är synbar. Under narvarande förhållanden — säger Neue freie Presse, som annars är siendtligt stämd mot kejsar Napoleon — kan en öfverenskommelse med Preussen icke längre vara den österrikiska: politikens mål. Det kan vara kristligt att gengälda hat med kärlek, men en politik, som skulle följa denna grundsats, skulle vara detsamma som sjelfmord. Österrike behöfver fred, och vi tro icke, att någon i Österrike tänker i närvarande stund på att återeröfra vår förra ställning i Tyskland; men det skulle vara en dårskap att icke sätta alla lagliga medel i rörelse, för att erinra Preussen om, att det finnes äfven andra intressen, än de preussiska, och att gretve Bismarck icke ännu är envåldsherrskare i Europa. Den dagen är ej mera fjerran, då Österrike ej blott skall, stödjande sig på Pragerfreden, protestera mot Tysklands fördragsstridiga undertvingande af Preussen, och når så berlinerpolitiken kommer i delo medsandra makter, hvilka bättre än vi förmå qväsa Preussens öfvermod, då