Göteborgsposten – 3 juli 1867, sida 1

Van vid arbetarnes sätt och fruktande kanhända at! såra sin ledsagare om han afslog hans artighet, emottog Leonard det glas man bjöd honom; men han närmade det endast till läpparne. — Finner ni inte vinet godt? frågade insöfvaren. — Jo, jo, svarade guldarbetaren. De båda bofvarne började prata, försökande att i samtalet indraga Leonard hvilken blott teg och observerade. I ett visst ögonblick och på ett tecken af insöfvaren lät Perizel sitt glas falla. Då han gick att söka ett annat i köket knuffade han lömskt till Boscos dotter, som föll skrikande som en besatt. Leonard vände hufvudet för att se hvad som till drog sig. Furmais begagnade tillfället och slog hastigt i guldarbetarens glas innehållet af en liten flaska som han höll gömd i handen. Sedan denna handling var uttörd med en skicklighet som vittnade om en stor erfaren let, kastade insöfvaren en hastig blick på Leonards ansigte. Det var fortfarande orörligt. Han hade ingenting sett. — Er skål, sade den falske Åartois, fyllande glasen, som de tre männen ånyo stötte ihop. För att icke stöta sina kamrater tömde Leonard en fjerdedel af sitt glas; sedan betraktade han Perizel, liksom för att fråga honom om han var färdig att gå. Det var ett ögonblicks tystnad. De båda banditerna rådfrågade hvarandra med blickarne. Guldarbetarens lugna