Göteborgsposten – 3 juli 1867, sida 1

en europeisk kollektiv garanti, utan äfven om fredens varaktiga befästande i Europa, äro nu i begrepp att törsvinna lika hastigt som de uppstått. i I början, då man icke hade något annat att hålla sig till, än det yttre faktum, att tvisten om Luxemburg var lyckligt bilagd, lästes i den engelska pressen höga lottal öfver, att lord Stanley åter höjt den engelska diplomatiens sjunkna anseende till dess forna höjd, att han var sitt lands andre Palmerston, att nou-interventionspolitiken måste ha sina gränser o. s. v. Times korrespondent i Florens offentliggjorde i Maj månad en längre skritvelse, nvari han skildrade, huru ofantligt Englands anseende stigit i utlandet, för att derefter frawhålla nödvändigheten af en energisk politik i alla utrikes angelägenheter, om England icke ville se sig utplånadt ur de europeiska stormakternas antal. Men i sjeltva England rådde icke desto mindre en ständig oro i afseende på den luxemburgska garantiens betydelse, och denna oro tyckes märkligt nog tillväxa, ju mera man antingen genom förfrågningar och diskussioner i parlamentet eller genom ett noggrannare studium af de diplomatiska aktstyckena trängde in saken. Sedan d. 11 Maj ha 6 eller 7 olika interpellationer egt rum i det engelska underhuset, och för hvarje gång har det luxemburgska garantifördraget förlorat något af den gloria, som först omgat det, tills man nu omsider. tyckes vara nära alt tro, att det ej är värdt det papper, på hvilket det nedskrefs. En af de märkligaste debatterna, som anknöto sig till denna fråga. var förhandlingen inom det engelska öfverhuset d. 20 d:s. Saken bragtes å bane af lord Russell, hvilken i allt gillade Stanleys handlingssätt och isynnerhet fann behag i en garanti utan saror?, hvilken ej kunde bringa England i förlägenhet och likväl var egnad att imponera på de krigsoch annexionslystna makterna, emedan den tillträdts af hela Europa. Lord Houghton, hvilken under konferensen uppehållit sig såsom utställningskommissarie i Paris, intygade, att man äfven på andra sidan Kanalen var belåten med Englands uppträdande i denna sak, och att man egnade lord Stanley allt erkännande; men det oaktadt kunde han ej dela lord Russells svagviniska förhoppning om, att den europeiska kollektivgarantien var tillräckligt imponerande, för att i en händelse at en förveckling mellan Frankrike och Preussen upprätthålla Luxemburgs neutralitet. Lord Derby tackade å sin sons (Stanley) vägnar för de ädla herrarnes goda tankar om hans dyrbara slägting, och framhöll dernäst, att garantien, isynnerhet derför att den var kollektiv, innehöll ett minimum af förpligtelse; ja, han gick ända derhän, att han påstod, det ingen af makterna var förpligtad att skydda Luxemburgs neutralitet, om icke alla garantimakterna vore derom eniga, ett fall som svårligen kunde inträffa. Enligt lord Derbys yttranden måste man alltså antaga, att garantifördraget var i hans ögon en ganska slug operation för att atvärja kriget, men tör öfrigt ett aktstycke utan något slags verklig betydelse. Derpå sporde lord Granville, hvarför grefve Bismarck då gjort en sådan garanti till ett oettergifligt vilkor för Luxemburgs utrymmande och hvarför lord Stanley under 3 dagar med stor ängslan öfvervägt Englands ställning till denna sak. Hertigen af Argyll framställde samma fråga i följande form: Om Frankrike under ett europeiskt krig bemäktigar sig Luxemburg, har Preussen då i förening med de andra makterna rätt att påkalla Englands väpnade bistånd, för att åter befria Luxemburg?: Hertigen tillade, att England var enl. hans förmenande fritaget fråff en sådan förpligtelse, emedan neutralitetsbrottet ju skulle under alla omständigheter utgå från en at sjelfva garantimakterna. Om lord Derby uppfattade fördraget på samma sätt, kunde han icke förneka, att den engelska diplomatien med en mycket ringa uppoffring uppnått ett stort mål. IIärpå svarade lord Derby i korthet: Grefve Bismarck kan ej ha varit — EEE ädb W