Göteborgsposten – 3 juli 1867, sida 1

och genomborrande öga gjorde dem illa till mods. De kände att han höll sig på sin vakt och vågade icke gifva den öfverenskomna signalen för att kalla sina medbrottslingar. — Under det de stiga ned utför stegen. tänkte Pe rizel, skall den skälmen hafva tid att fly. Om åtminstone Celestin vore i köket ... han skulle kunna stänga passagen för honom. — Se så, sade Leonard, låt oss gå nu! Klockan är elfva och jag måste stiga tidigt upp i morgon bittida. — Genast, sade Perizel, som fick en ide; jag skall gå och hemta en säck som jag har lemnat deruppe, och sedan kila vi. Han steg upp i lörsta våningen genom trappan till det stora rummet och ropade med half röst sina bundstörvandter. Han förklarade ställningen för dem. Det blef öfverenskommet att Celestin och Ambroise skulle stiga ned i köket på det att Leonard vid utgåendet ur kabinettet sku le finna sig fångad mellan tvenne eldar. Perizel steg åter ned med den första säck som föll honom i handen. Seende på guldarbetarens ögon att sömnmedlet började göra verkan, drog han ut så länge som möjligt med sitt farväl åt Mathurin Furmais. Slutligen, på ett tecken af denne, klingade han ännu en gång sägande med hög röst: — Nå väl! det är afgjordt. Framåt, vänner!