Göteborgsposten – 2 juli 1867, sida 1

brister falla vi tillsammans. I detta ögonblick är ni vid misshumör och kan icke öfverlägga med kallblodighet. Tag er tid att tänka öfver mitt förslag och vi skola vid tillfälle tala derom. Oförmodadt fångad och mot sin vilja beherrskad af sin interlokutörs lugna och oförskräckta utseende begärde herr de Saint-Valiez icke bättre än att få gifva sig tid till eftertanke. — Mycket bra, sade han i en ton ännu genomtrangd af något misshumör. Han dröjde icke att återtaga sin hållning och det var med en högst naturlig och otvungen ton, som han ett ögonblick derefter sade till hr Portin: — Afgjordt, min vän, ni är starkare än jag trodde. — Ni smickrar mig, svarade juveleraren, som sedan affärerna voro afslutade återtagit sin älskvärda och småleende min. — På min ära nej, ni har ett sätt att beräkna allt i penningar som skulle göra heder åt en af våra största bankirer. — Huru mycket slagg, som än passerar mellan de menniskors fingrar, som handtera silfver, se vi ännu bättre och på mycket närmare håll än bankirerna den merkantila sidan af de menskliga passionerna. Jag är icke precis någon Cato och vill icke inför er skryta af stor samvetsgrannhet, men just i detta kabinett har man mer än en gång gjort mig propositioner eller bekännelser, som kunna komma håren att resa sig på hufvudet.