Göteborgsposten – 26 juni 1867, sida 2

Leonard hade väl skäl att neka, ty i detta ögonblick var hvarjo minut dyrbar för honom. IIan visste blott allt för väl dessutom, att en återförening mellan de båda makarne icke skulle sluta för den stackars hustrun annat än med nya scener och nya smärtor. Men under sitt bronsyttre hade Leonard eti barns hjerta. Rörd af den olyckliga qvinnans böner och förtviflan, lofvade han henne att efterspana hennes man och göra sitt bästa för att återföra honom till hemmet. I utbrottet af sin tacksamhet och icke finnande ord att uttrycka den fattade Stephanie guldarbetarens hand och förde den häftigt till sina läppar. Han befriade sig skyndsamt och tog hjertligt den sjukas afmagrade hand mellan sina. — Stackars qvinna! stackars qvinna! mumlade han; må Gud beskydda er och gifva oss båda mod att bära vårt öde. — Jag skall bedja för er, sade hon, ty jag tror väl att också ni har genomgått någon stor olycka. Han svarade icke, men han lyfte sina ögon mot himmelen med ett uttryck, som sade mera än alla ord i verlden. XIV. Medbrottslingarne. Det var en mycket hederlig man, den förträfflige herr Felix Portin, en af de ryktbaraste och isynnerhet rikaste