Göteborgsposten – 26 juni 1867, sida 2

den kejserliga logen och i den midtemot liggandsutto prinsen och prinsessan Napoleon, Kejsaren be vistade ej föreställningen och han gjorde rätt deri ty det skulle ej kunnat vara angenämt för honom at nödgas afhöra den hyllning, som man egnade förfat aren till Napoleon le Petit. Ridåen hade ej vä gått upp, förrän det dånade från alla håll ett så stark: 4Vive Victor Hugok, att man knappt kunde förstå sina egna ord och skådespelarne måste vänta tio minuter, innan de kunde börja spelet. Hvarje framatäende och någorlunda effektrikt ställe framkallade genast en ny bifallsstorm, och när de spelande på tea. tercensurens betallningar modificerade eller utelemnade några för starka fraser, fordrade hundradetala stämmor under sådant oväsen, att de spelande nodsakade efterkomma publikens vilja. På detta sätt fortgick det ända till styckets slut, och då ridåen föll för detsamma, ljödo från alla håll dånande lefverop för Victor Hugo, hvilka fortsattes tills utom teatern och skallade ända långt ute på gatorna. Detta var väl den största triumf, som den franske skalden någonsin firat. Att politiken ej var främmande för hela demonstrationen visas deraf att den var störst vid det ställe, der Hernani utropar: Ne me rappelle pas, futur Cesar romain, Que jai, lä chetif et petit, dans ma main, Et que, si je serrais cette main trop loyale, Jcraserai dans Poeuf ton aigle imperiale. Anspelningen ligger nära för handen. Vare sig denna demonstrationsanda skall skaffa sig uttryck ätven i den nordslesvigska trågan eller icke, är det likväl visst, att denna samma nu redan är ett stående tema i de franska såväl som de engelska tidningarne, hvilka ingalunda skräda orden, såsom man brukar säga. Så t. ex. säger den ministeriela Globe: Preussiska regeringen har det föga afundsvärda ryktet för att vara röfvaren (the robber) i Europa. Den har spelat en inbrottstjufs eller en stråtröfvares roll (a burglar or highwayman), och fastän den i Prag förmåtts att lofva återlemna en del af det stulna (unlawful plunder), har den likväl aldrig upphört att undvika uppfylla ingåendet af denna högiidliga förbindelse. Derigenom visar preussiska regeringen, att hon ej bryr sig mera om att hålla sitt ord till makterna, än att vörda Danmarks giltiga och naturliga rättigheter. Vi yttrade för någon tid sedan, att vi hade goda skäl att tro, det preussiska regeringen icke hade för afsigt att lojalt uppfylla förbindelserna i art. V af Pragerfreden, som gaf den danska delen af Slesvig frihet att förena sig med Danmark, och vi ha visat, att den garanti hon begärde af Danmark, såsom preliminär till Nordslesvigs afträdande, endast var ett medel att gifva grefve Bismarck en förevänning, för att icke alls utföra fördraget eller för att på nytt kunna inblanda sig i Danmasks angelägenhoter, då han skulle tro tiden vara inne att äfvenledes införlifva Jutland med Preussen. De sista telegrammerna från Berlin bekräfta riktigheten af denna vår uppfattning. Preussens beteende blir alltmera tadelvärdt. För närvarande gör det som det vill, stödjande sig på sina tändnålsgevär och Rysslands allians. Men skall väl detta fortfara? Ja, det är frågan: skall väl detta fortfara? Äfven i Orienten tyckes afgörandets stund nalkas, sedan det nu är faktiskt, att Ryssland, Preussen, Frankrike, Italien och Österrike i Konstantinopel förordat nedsättandet af internationel komit6, för att undersöka tillståndet på ön Kreta. Denna undersökning skall naturligtvis lemna det resultat, att man skall finna att den närvarande ställningen är i längden ohållbar, åtminstone om man vill förebygga upprorets utsträckning till ett krig mellan Turkiet och Grekland, hvilket måste äfven indraga andra makter. En ändring bör således ega rum. Ryssland och Preussen skola fordra, att Turkiet helt enkelt afträder ön till Grekland, medan Frankrike och Italien förorda, att en omröstning skall afgöra öfver öns öde; ty endast införlifning med Grekland kan skatta Kreta fred. Men sultanen vet, att han ej kan köpa sig lugn genom Kretas afträdande, om han icke samtidigt gifver upp äfven Thessalien och Epirus. Skall han väl kunna dertill törmås utan ett nytt sjöslag vid Navarino och en blokad af Dardanellerna — såtramt icke en europeisk kongress af de kristna makterna skulle ålägga Porten det? Och skall denna kongress kunna dels komma till stånd, dels enas häri? Man tyckes vara på god väg, fastän England ännu håller sig tillbaka. Hufvudsaken härvid är, ut Frankrike ej går förlustigt alliansen med England, genom hvilken allena det skall kunna stäcka Rysslands planer att alldeles upplösa Turkiet och rycka närmare Konstantinopel, på samma gäng det gör Grekland iter tillräckligt starkt, för att kunna bevara sin sjelsständighet och ej blott forblifva en viljelös slaf under Ryssland. Derför tillropa också de franska organerna England att ansluta sig nära till Frankrike, i det de uppvisa faran af en söndring, under det Ryssland och Preussen äro allierade. England har samma intresse som Frankrike i att hejda Rysslands framträngande på Turkiets bekostnad och det har äfven skäl att söka förekomma, det Preussen, stödt på