Göteborgsposten – 26 juni 1867, sida 2

juvelerare i Paris. Det fanns visserligen menniskor, som talade mera än illa om honom, men helt sakta, ty de skulle hafva blifvit mycket förlägna af att bevisa hvad do påstode. j Det fordrades i sanning att hafva en mycket svart själ för att misstänka en så hederlig karl, som herr Portin. Han hade ett utseende, så älskvätdt, så öppet, med sina små svarta ögon, sitt eviga småleende, sina stora koppärriga kindken, sin isterhaka och sin tjocka mage, som gungade som en krinolin för vinden, när herr Portin slog till sina flatskratt, hvilket ofta hände honom, ty han var munter, den förträfflige mannen. Han hade ett för honom alldeles egendomligt sätt att sköta sina affärer. Man påstod att långt ifrån att skada hans intressen tjenade honom denna verkliga eller låtsade godsinthet mycket. Hvad som är visst är, att tio år förut hade han icke en sou i kapital och arbetade i egenskap af biträde hos en diamanthandlare. En vacker dag hade han öppnat en juvelhandel. Man sade först att han hade en rik person till förlagsman, men vare sig att det var ett misstag eller att han återbetalt denne, man kände al. drig kapitalgifvaren. De som påstodo att han hade bolagsmän utpekade helt sakta baron de Saint-Valiez och herr Adolphe Cambray, en gammal mycket känd girigbuk i Halles-qvarteret, der han lånade på pant. Begge två voro på bästa fot med herr Portin och det skulle hafva varit mycket svårt att annorlunda än i gemensamma intressen förklara den förtroliga vänskapen, mellan dessa tre personer, så olika till samhällsställning och karakter.