Göteborgsposten – 22 juni 1867, sida 5

c —— NIA AA ASA IRAN en IIvarjehanda. Kejsar Frans Joseph som ryttare. Vid kejsarens nyligen skedda kröning som Ungerns konung i Pesth gjorde han ett djupt intryck på sina undersåter genom den skicklighet han visade som ryttare. Konungen red på kröningsdagen en stor hvit stridshingst, 11 qvarter hög, hvilken var både skygg och istadig, och på denne måste han sitta flera timmar med S:t Stephans tunga och något för stora krona på hufvudet och den nära 900 år gamla kröningsmanteln kring skuldrorna. Då konungen satt af för att aflägga eden framför rådhuset i Pesth, var hingsten mycket orolig och två stallknektar mäste hälla hans betsel for att konungen skulle kunna stiga till håst igen. Redan innan konungen kommit riktigt i sadeln lossades det första skottet af saluten från Blocksberget; hästen stegrade sig högt från marken, lyftade dervid stallknektarne upp från jorden och med ett oerhördt språng störtade han in midt ibland folket. En rörelse af till hälften verklig till hälften vidskeplig förskräckelse gick genom massan. Tänk om konungen fallit af, eller om ban blott tappat krona och mantel! Hvilket sorgligt förebud! Men till allas hänförelse satt konungen synbarligen utan ansträngning fast och lätt i sadeln, rubbades icke af språnget, men ropade blott till stallknektarne, att de skulle släppa betslet, kastade sin orolige gångare åt motsatt håll, styrde hans språng, tills han blef kufvud och red derefter den föreskrifna vägen under en åska af bifallsrop, som nästan öfverröstade konondundret. Det sätt hvarpå Frans Joseph späängde upp på kröningshögen, en hög som är bildad af jord fran alla ungerska provinserna och spelar en stor roll vid högtidligheterna, liksom det sätt hvarpå han svängde om sin häst i det han med det heliga svärdet gjorde ett korshugg mot alla fyra verldshörnen, var äfven väl egnadt att sorskaska hon om ungrarnes beundran. Då kejsar Ferdinand blef kront som konung af Ungern kunde H. M:t ej förmå sin gångare att vända tillbaka utför högen, oaktadt den mycket villigt gått upp. Hästen måste derföre dragas ned med våld. Saken var nemligen den att den kejserlige gångaren i längre tid fåvt sitt morgonsoder på högen och derföre villigt giek åpp, men var van att blifva nedragen af en stallkarl. Tretton till bords. Många anser talet 13 för ett olyckstal och tro, att när 13 personer sitta vid samma bord, en af dem nödvändigt måste dö innan årets slut. Alla menniskor äro lyckligtvis dock icke af samma tro och för några år sedan kunde man i en liten tysk by ha blifvit vittne till en gubbes stora glädje och lycka öfver att kunna räkna 13 vid sitt bord. Gubben var byns prest, som försynen hade välsignat med 12 söner och 1 dotter. Den gamle fadren hade upplefvat den stora glädjen att se alla sina söner bekläda prestembeten, men de voro derjemte spridda omkring i verlden, 2 i Rysslands tyska Östersjöprovinser, 1 i Nordamerika, 1 anställd som missionär i Indien ech de öfriga på olika stållen i Tyskland. Hvarje år när d. 24 December, saderns tödelsedag, närmade sig, ankommo bref från sönerna, nägra dagarne förut, andra sjelfva högtidsdagen, och blefvo af systerns vänliga band lagda i den ordning, hvari sönerna följde efter hvarandra i ålder samt födelsedagen på morgonen öfverlemnade till den gamle. Ändtligen kom den ärevördige gamles 80:åriga födelsedag. Dottern hade redan länge i allsköns tystnad sökt att verkliggöra sin innerliga önskan att på denna dag samla alla sina bröder i det kära fåderoehemmet och lika så hemligt som hon anordnat denna sak, likaså hemligt hade de alla ankommit till prestgården aftonen före högtidsdagen. Då morgonen kom, frågade den gamle sot vanligt efter brefven, men rörd försäkrade dottren honom att ännu intet sådant ankommit. Då fadren förundrad såg på henne tillstod hen, att de tre bröderna från Pommern personligen infunnit sig för att lyckönska honom och att de befunno sig i nästa rum. Den gamle reste på sig för att gå dit in, men måste åter sätta sig, då dottren tillade: -Fader, här äro icke tre, utan sex bröder! Den gamle knäppte ihop händerna och reste sig åter, men sjönk på nytt tillbaka i stolen, då dottern tillstod för honom att icke endast sex, utan nio af bröderna anländt. Slutligen sade hon: Lugna dig, älskade fader, jag vill förbereda dig på att det är möjligt att du derinne skall finna alla dina oner-. Då reste den gamle sig raskt, gick in i salen och fann der alla tolf sönerna samlade, alla iklädda presterlig drägt. De hade gifvit hvarandra handen och mottogo sålunda bvillande en stark syskonkedja omkring den gamle hans välsignelse. Rundtom bordet i prestgården sutto snart 13 prester, ty dottern bestred med glädje uppassninsen. — Denna sällsynta högtidsdag blef den gamle ladrens sista julafton här på jorden. Humbug. En fabrikant af fernissa i Berlin har under pariserutställningen sökt att draga allmänhetens