Göteborgsposten – 22 juni 1867, sida 5

Unsandt. Lärkan. Välkommen ibland oss du sångare snäll Till Nordlandets grönskande dalar och fjäll, Välkommen, välkommen med fröjder och vår. Dig Flora till mötes i markerna går. Dig helsa de vaggande gräsen, de små Veronicors lag och förgät-mig-ej blå Lipneafn den ljufva och blygsam viol, Den glittrande daggen och Skandiens sol. Hvad förer dig hit till den klippiga kust, Hur nämnes din längtan, hvad utgör din lust? Du svarar i sången: ÅJag söker en brud Och vårsolens stråle är kärlekens skrud. Då grenarna gunga för vårvind-ns sus, Och silfrade bäcken med stigande brus Sig kastar föryngrad ur isarnes samn, Jag sjunger, och sjunger min älskades namn. När stjernorna tindra, när sol dyker opp, När fjärlarne svärma kring törnrosens knopp, När elfvorna dansa i skog och i lund, Jag sjunger min kärlek, min trohets förbund!l Ö, kunde som du jag hvar morgon, hvar qväll Mig höja mot Uriels strålande tjäll, Jag skulle från jorden med hjertat i brand Snabbt ila till ljusets förlofvade land. I södern, der drufvorna glöda, du ej Hörs sjunga så ljuft som i Norden, o nej, Blot: hemlandets luftkrets, är sångarens sfer — Den bygd der han föddes, den håller han kär. Så sjung lilla Lärka, sjung än mången gång I jublande toner din nordiska sång: Den gyllene drömmen om kärlek och tro, Och slumra sen ljuft vid din maka i bo. J. A. K—e. ——— —j