Göteborgsposten – 21 juni 1867, sida 2

cen. Vi deltogo i de fördrag, som ordnade Polens förhållanden; men vi förde icke krig, lå de blefvo sönderrifna. Jag nämner endast lessa fall, för att visa att garantien icke med nödvändighet och oundvikligen medför en förpligtelse att under alla omständigheter häfda den med vapenmakt. Många mena, tillade lord Stanley, att det då skulle varit bäst, om alls icke någon garanti gilvits; men häremot kan invändas, att ett europeiskt krig vore ett ondt, för hvilket dylika betänkligheter borde vika. Här var det ej fråga om gissningar eller sannolikheter; det var alldeles afgjordt, att valet endast varit mellan en kollektiv garanti och ett europeiskt krig. I början skulle visserligen endast Frankrikes och Preussens armeer stått emot hvarandra, men det kunde ej vara något tvifvel underkastadt, att tvenne andra makter, neml. Österrike och Italien, mycket snart skulle invecklats i kriget (hör! hör!) Om sålunda, fortfor Stanley, 130 till 140 millioner menniskor invecklats i en kamp at denna beskaffenhet, skulle ingen kunnat beräkna, hvad följden skulle blifva för Europa och verlden. Han ville helst öfverlemna åt husets egen inbillningskraft att för sig utmåla, hvad som skulle kunnat ske i Orienten (hör!). Det skulle i hvarje fall sannolikt timat, att Hollands och Belgiens existens kommit att stå på spel. England skulle vaturligtvis önskat att hålla sig utanför ett sådant krig, huru svårt det än skulle varit för detsamma att kunna göra det med ära, om Belgiens säkerhet hotats; men den engelska handeln skulle i hvarje fall lidit starkt afbräck. Etter att med så bjerta färger hafva skildrat den ötverhängande fara, hvari hela Eu ropa sväfvat för den luxemburgska frågans skull, tillade utrikesministern lugnande, att man nu ej hade skäl att frukta något krig, derför att Frankrike icke önskade att utvidga sig på Tysklands bekostnad — alldeles som om faran för freden icke bör sökas vida mera i Preussens hela uppträdande, än i Frankrikes förmenta planer. Jag tror, att det nu icke ges något, som gör ett krig oundvikligt, ja, endast sannolikt. Den som vinner tid vinner allt; upphetsningen försvinner med hvarje dag, tusende skäl tala å båda sidor för och intet emot freden. Preussen behötver ej öka sin krigsära och Tyskland har ej behof af större enhet, emedan den senare är betryggad, det behöfs endast tid för att stadga den. Frankrike önskar ej något tyskt Venetien, ingen gränsutvidgning. Båda staternas forhållande till hvarandra har sedan konferensens afslutande blifvit allt vänligare, det forna misstroendet försvinner, och fastän jag ej är någon profet, tror jag likväl icke, att freden nu ej är utsatt för någon fara. Det vore väl om hela verlden delade dessa gynnsamma åsigter; men den fullständiga stiltje, som råder inom affärsverlden, det allmänna misstroendet och tviflet antyda icke, att dessa fredstankar hafva någon riktigt fast grund eller stor utsträckning, isynnerhet som det taktum likväl står qvar, att alla stater fortfarande rusta. Vi fortsätta med afseende härpå i dag redogörelsen för franska försvarsutskottets betänkande i afseende på det mobila nationalgardet, närmast motsvarande den hos oss töreslagna landtstormen. Betänkandet säger: Ett mobilt nationalgarde, som ministern kan inkalla under 25 dagar hvarje år samt underkasta kasernering, militärlif och öfningar, är ej längre något mobilt nationalgarde, utan en verkl.g reserv. Art. 13, som fastställer detta, ställer på detta sätt hela den franska ungdomen under militärisk regime. Den skall gerna underkasta sig militära öfningar i sin kommun eller kanton, men under det vilkor, att den kan återvända hem hvarje afton och med gevärets aflaggande återvinna sin frihet; men den skall icke Jutan stor motvilja ingå på kasernlifvet. Den skall salltia vara beredd att vid farans dag rycka ut, och dese krigiska instinkt skall då visa sig i hela sit somfäng; men den skall tills dess icke älska den mi litära regimen, och det synes utskottet opolitiskt at Jutan tvingande nödvändighet pålägga den 25 daga: pr år. Denna ortförändring, som skulle vara otill j racklig, för att af ungdomen göra verkliga soldater skulle medföra den stora olägenheten, att national gardets unga manskap skulle utan synnerlig nytt: dragas från sina vanliga sysselsättningar, och att på samma gång den nationala arbetskraften skulle för savagas. 25 dagars kasernlif, multipliceradt med siff ran af åtminstone 200,000 nationalgardister, ger fen I millioner förlorade dagar pr år; detta är ej siffror som böra föraktas, isynnerhet om man ställer dem Ilsamband med den utgiftstillökning, som de förorsak Ppudgeten. Man bör ej påstå, att utbildningen d -l ofullständig och att det mobila nationalgardet ick skall, den dag det på allvar inkallas, vara i stånd at marschera som bataljon och att det då är för sen satt begagna detsamma, medan det deremot skulle va -Irit möjligt att inöfva det dertill. Först och främt — — Är — Ä— 2