Göteborgsposten – 21 juni 1867, sida 1

I det ögonblick han ämnade lägga handen derpå ljöd ett eget rop, jag kan nästan säga rosslande i hans öra. Vid detta skri, som icke hade något menskligt, upplyfte han hastigt hufvudet; hans förfärade blick mötte ett par eldgnistrande ögon som hade något spöklikt. Den sjuke hade nyss vaknat. Uppresande sig med svårighet i sittande ställning, tycktes han protestera mot mäklarens handling. Utan att göra sig fullt reda för hvad som tilldrog sig, nade bokhållaren en osiker känsla af att man bestal hoiom. Han ville ropa men han kunde blott frammumla Några orediga och osammanhändande ord. — Hitåt! sade han slutligen, hitåt! hjelp! Med en förtviflad ansträngning vände han sig på sin Pländiga säng, som icke höjde sig mer än högst två fot öfver marken och grep med sin magra hand i Joseph Pommiers hufvud. Den sednare, som redan hemtat sig från sin första rörelse af förvåning, hade ånyo upplyftat locket till lådan och återtagit boken. Han nödgades släppa den för att befria sig från Tournaires hand, som fattat honom i håret och som kunde sluta med att bemäktiga sig den föregifne mäklarens lösskägg. Under det denne sökte öppna Tournaires krampaktigt slutna fingrar inträdde Annette och den lilla Isabella brådskande. — Hjelp, hjelp! vrålade bokhållaren fortfarande. Den unga flickan och barnet kastade sig på samma sång öfver Pommier. För att få Tournaire att släppa sitt