Göteborgsposten – 20 juni 1867, sida 1

—— — D — — — — — 2—— — Det var ott ögonblick då ett slags djup glädje eller om jag vågar uttrycka mig så, en innerlig triumf berusade Valentine. Men en reaktion inträffade snart. Ju mera fru de Saint-Valiez hade kännt sitt hjerta vibrera, ju mera insåg hon nödvändigheten att tvinga det till tystnad och i synnerhet att förhindra det man gissade en känsla, som hon skulle hafva velat dölja för sig sjelf. Under inflytande af denna tanke gaf hon Fredåric ett nästan iskallt emottagande. Den stackars gossen stannade helt försagd. Det var mycket lyckligt för honom, ty fru de Saint-Valiez kände liksom samvetsförebråelser öfver sitt uppförande. En tår som hon såg glindra i studentens ögon tycktes honom återfalla på hennes eget hjerta. — Jag ber er om ursägt, min herre, sade hon småleende och plötsligt förmildrande betoningarne i sin röst men ni har öfverraskat mig i det ögonblick jag agerade sömmerska, något hvari jag är mycket oskicklig. — Jag tror mycket snarare att det är en välgörande föes yrke ni utöfvar, svarade Mähldorf, läggande handen på den lilla Isabellas hufvud, hvilken visade honom sin klädning med hennes ålders naiva glädje. — Det finns inga fåer mer, svarade baronessan gladt — 0, jo, min fru, jo! utropade den unge mannen med ett uttryck, som sade mycket. — Om jag vore sce skulle jag börja med att bota denne stackars man. Återkallad till sin pligt genom dessa ord af baronessan, närmade sig Frådöric sängen. — Herr Tournaire sofver djupt, sade han; så mycket