Göteborgsposten – 18 juni 1867, sida 1

Q02 0—6— mest utmärkande egenskaper får räknas jemte förmågan att aldrig glömma, den att tåligt kunna vänta. Han förenar Salomos vishet jmed Jobs tålamod, men behörigen modifierade efter våra förhållanden. Från ståndsriksdagarne fick nya riksdagen ett dåligt art uti motionsmanien. Fastän konungen i trontalet vid riksdagens början erinrade om nödvändigheten att nu begränsa riksdagens verksamhet till handläggningen at de vigtigaste och mest pressanta frågorna, väcktes andå en stor mängd motioner, många af så genomgripande beskaffenhet, att en fullständig utredning af desamma omöjligen kunde medhinnas; andra åter innehöllo blott lösligt framkastade ider, och slutligen väcktes åtskilliga, anmärkningsvärda blott för deras puerila välmening, synbarligen åsyftande att faktiskt bevisa de värda motionärernas vaksamhet. Mänga valkretsar blefvo utan tvifvel oangenämnt ötverraskade af den skrifkunnighet som deras representanter så oväntadt ådagalade i hufvudstaden. Genom vekonomiutskottets afskaffande blef flertalet af dessa motioner i ordets hela bemärkelse lösdrifvare; det berodde på kamrarnes eget godtfinnande huru de skulle behandlas. En mängd itillsalliga utskott nedsattes, vida flera än som hade bort ske för att behandla dessa motioner. Men kamrarne visade i detta fall en medgörlighet som alls icke är etterföljansvärd. Endast vid ett tillfälle begagnade andra kammaren, på yrkande af den alltid oförfärade Carl Anders Larsson srån Linköpings län, sin grundlagsenliga rätt att vägra remiss af en motion. Men samma öde hade, med lika befogenhet, flera andra motioner bort dela. Konsiderationssystemet gjorde sig här gällande. Ingen ville stöta sig med en motionär, som kunde blifva törstärkningskarl inom den grupp eller den fraktion hvartill man sjelf hörde. Ett mera slående. bevis på öfverseende kan svårligen anföras, än det, att grefve Arvid Posses motion om ett betydligt antal småstä ders läggande under landsrätt blef remitterad att af ett tillfälligt utskott behandlas. Motio nen väcktes för att behaga det just då under bildning varande landtmannapartiet, till hvars synlige chef den adle grefven så oväntadt blef utkorad. Motionens syfte var att öka det redan ganska stora bondeväldet i andra kammaren. Man insåg det ganska väl, man insåg äfven vådorna at detsamma, men — man ville ej stöta sig med landtmannapartiet, hvars numerär man ej då kunde beräkna. Man jomfattade med en viss begärlighet tillfället att nedsätta flera tilltälliga utskott — icke derföre att man af deras arbete väntade sig några värderika resultater, utan derföre att man kunde i dessa utskott insätta ett större antal personer, som visade sig surmulna deröfver att de ej fått anställning i andra utskott. Men stora svårigheter mötte att fylla de tillfälliga utskotten med lämpliga ledamöter, hvarom ock flera betänkanden, som bletvo afgifna, lemnade vittnesbörd. Det hände ätven, att då i ett sådant utskott den representant insattes, hvars motion der skulle behandlas, så undandrog han sig att dervid biträda. Det vore önskligt, om den erfarenhet som redan vunnits i afseende på slöseriet med nedsättning af tillfälliga utskott, medförde den nytta att kamrarne hädanefter togo närmare kännedom om de ingifna motionernas värde och beskaffenhet, och derefter endast biföll remiss af sådana, som verkligen äro förtjenta at behandling i utskott, och i sådant afseende cke lät konsiderationer inverka på beslutet. Bland de ordinarie utskotten hade onekigen statsutskottet det både mödosammaste ch ömtäligaste arbetet. Hela statsreglerin—— -—..:zv——-..z.:— —