Göteborgsposten – 18 juni 1867, sida 1

3 ej så lätt förlusten af företrädesrättigheter, hvilka ega lika stort värde i innehafvarens föreställning, antingen haa sjelf förvärfvat eller endast ärft dem. De nya bestämmelserna i riksdagsordningen hafva vid tillämpningen icke mött några svårigheter. Det nya maskineriet har befunnits både enkelt, ändamålsenligt och tidsbesparande. De rförstärkta utskottens afskaffande och utbyte mot samfällda voteringar i begge kamrarne har visat sig särdeles praktiskt. De utslag, som dessa voteringar lemnat i anslags-, bankooch bevillningsfrågor, hafva vida tillförlitligare uttryckt nationens åsigter, än fallet var då dylika frågor förr atgjordes, ofta af en slump, genom den aflagda sedeln i de förstärkta utskotten. — Man kan också säga med fullkomlig visshet, att den nya riksdagsordningen ganska väl har uthärdat det första eldprofvet. Visserligen är icke interpellationsrätten uttryckligen medgifven i den nya riksdagsordningen; men den innefattas dock i stadgandet att statsrådets ledamöter ega tillträde till och yttranderätt uti kamrarne. Endast några få representanter begagnade sig af interpellationsrätten, mindre, så som det ville synas, för att af ministören erhålla upplysning i några egentligen vigtiga frågor, utan fast heldre för att etablera en coutume som kan blifva af värde och inflytande framdeles. Sannolikt var det också just derföre som trih. A. C. Raab qvestionerade utrikesministern. Hvarken af frågorna eller af svaren blet allmänheten slagen med häpnad, och detta åsyftade troligen hvarken frih. Raab eller grefve Manderström. Den förre menar alltid väl, är mycket tjenstaktig, hyser städse, oaktadt sin framskridna ålder, ett lifligt begär att vara med i den politiska leken, och då han lät förmå sig att blifva den förste frågomannen i första kammaren, så var det sannolikt för att ätven der göra interpellationsrätten faktisk. Grefve Manderström tillmötesgick honom med my cken urbanitet, och om än hvad som meddelades icke innehöll särdeles mycket rörande Sveriges utrikespolitik, så torde anledningen dertill vara, att Sverige icke längre tillhör den klass af stater, der utrikesministrarne egentligen kunna eller böra idka frispråkighet. Om anledningen till frih. Raabs uppträ, dande såsom interpellant är lätt förklarlig, så är grefve Hennig Hamiltons det icke. Mot riksdagens slut vände sig grefven med en interpellation till t. f. finansministern; men sjelfva kärnan i densamma var alltför obetydlig och torr, för att vara producerad af en så djupsinnig man. Den afsåg Sveriges finanser, men med dessas ordnande har, såsom bekant är, riksdagen i första rummet att besluta, regeringen endast att verkställa dessa beslut, för såvidt hon derom erhåller uppdrag. Man kommer derföre troligen det rätta närmast, om man betraktar grefve Hamiltons åtgärd såsom den enda möjliga utvägen för honom att uti ingressen framkomma med åtskilliga reflexioner, i hvilka han, utan att antaga karakteren af oppositionsman, kunde låta sitt djupt rotade hat mot ministeren blifva tillräckligt märkbart — ett hat hvilket från hans ståndpunkt är ganska naturligt, och det må gerna sägas först som sist: om och när en ministårörändring inträffar (då den sker torde den bafva ett nytt system till följd) så har grefve Iamilton minst ett finger, kanske hela hanlen med uti densamma, han må föröfrigt vitas på Goda Hoppsudden, på Olivehäll eller riksgäldskontoret; han må föröfrigt blifva ämnde ministörs hutvudledare såsom utrikesninister, eller icke. Men han skall icke förrän rätta stunden -antända minan, ty till hans KERO AVANT RE AT 0 1 BADET RESET NAEEERRRREE