Göteborgsposten – 17 juni 1867, sida 2

a förre nästan glädJestrålande, och konungen al Frenus sen visade åter ett vänligt ansigte. Storsurston-iror soljaren såg ej heller glad ut; han skall ha en änn dystrare karakter, än sin höge fader; kronprinsen a Preussen och czarens andre son tycktes vara vi godt lynne. En sällsam kontrast till de högsta her! , skaperna bildade den japanske prinsen, hvars gul ansigte och något vårdslösa sittande afstack alltfö t mycket mot de öfriga. Hofvot reste sig snart, för ai göra ett slag genom trädgärdarne, hvarpå dansen bör jades; någon honneursquadrille dansades icke; me prinsessan Mathilde och några andra furstliga perso ner dansade den andra dansen. Då hofvet reste sig och czaren räckt kejsarinna handen, slogos plötsligt dörrarne upp, som föra frå marskalkssalen omedelbart ut i trädgården. Den an blick som här mötte ögat, var bland de praktfulla ste. Den långa, breda gång, som törer från den re serverade delen af Tuileriträdgården till Place de I I I Concorde, bildade en verklig ljusström, hvartill d på båda sidor om vägen liggande höga träden, son ej voro illuminerade, tycktes bilda stränderna. Vic yttersta ändan af denna eldgata strålade en ofantlij stjerna, föreställande den ryska S:t Andreas-orden sasom man berättade mig. Det skulle vara en D) hyllning för den ryska kejsaren. Träden i den re serverade trädgården voro upplysta med tusendetal brokiga kulorta lyktor, angarne och alla blomsterängarne voro unnesetiade i gaslägor, uästan hvarje blom: ma hade sin lilla låga, och deröfver höjde sig hun dradetals eldguirlander. Alla springvattnen kastade flammande vatten; man begagnade sig dervid af ani lin, som man satte i eld med elektriska gnistor. Foi att kunna göra sig en föreställning om det oräkneliga antal ljus, som man hade framför sig, bör mar veta, att 25,0v0 gaslågor endast brunno i den reser verade delen af trädgården. Då majestäterna visade sig vid öfversta ändan af den ofantliga och rikt pryd: da trappan, som förer från första våningen ned till trångarden, och då plötsligt på alla gräsmattorna i den reserverade trädgården samt vid foten af de stora. i djupt mörker liggande träden hundradetals bengaliska eldar af alla färger flammade upp, och dertill de ljufveste melodier ljödo från alla håll, då företedde det hela en så praktfull, så storartad, så ovanlig och ojemförlig anblick, att tillochmed czarens stränga drag uttryckte förvåning. Ni kan deraf bedöma, huru öfverraskande anblicken måtte ha varit. Månen, som, innan detta eldbaf tändes, kastat ett verkligt dagsljus ifrån sig, fyllt Tuileriträdgården med sitt silfverskir och helt vänligt lett mot czaren under färden hit, försvann nu nästan helt och hållet inför en annan kejsares vilja, som velat förvandla nattens skuggor till dagens klarbet. Majestäterna lustvandrade temligen länge i trädgården och återvände derefter till marskalkssalen, för att från sina tronstolar se ned på de dansande. Czaren intog åter hedersplatsen, neml. mellan kejsaren och kejsarinnan, hvilken senare var alldeles hvitklädd och bokstafligen öfverhöljd med diamanter. Preussiske konungens stol deremot, som stod mellan kejsarinnan och den äfvenledes hvitklädda prinsessan Mathilde, var tom, konungen betraktade bland åskädarne de dansande, men allmänheten var så upptagen af dansen, att konungen föga bemärktes, så att kejsaren, som säkerligen ej släppt honom ur ögonsigte, måste bokstafligen tränga sig igenom den täta hop, som omgaf bonom, för att kunna närma sig honom. Kort före soupten dansades cotillon; den varade icke länge, hvarpå de höga berrskaperna samt de till festen besallda af 1:sta och 2:dra kategorien begäfvo sig till den forna teatersalen, der kejsar Napoleon I så gerna samlade omkring sig de furstar, af hvilka den forne artillerilöjtnanten giort sina vasaller. Denna omständighet tyckes hafva undanträngt de minnen, som annars anknyta sig till denna sal. Napoleon I hade af denna lokal låtit göra en teatersalong; men sedan 1815 hade densamma alldeles försummats, hvarken Bourbonerna eller Ludvig Filip bade någonsin begagnat densamma, och den skulle kanske ännu längre hemgifvits åt glömskan, om det icke fallit Napoleon in att, på samma ställe der kejsaren visade Talma och Mars för sina furstliga gåster, för den utvalda delen al sitt folk uppvisa sina furstliga gäster. Salen var derför ock på det mest lysande sätt dekorerad. På den forna scenen, hvars bakgrund pryddes af en liten trädgård med de sällsammaste träd, växter och blommor, var det bord uppstäldt, vid hvilket de högsta herrskaperna skulle soupera. Tvenne praktfullt dekorerade trappor förde ned till den forna åskådareplatsen, der bord anordnats för kejsarens öfriga gäster. Der skulle Bismarck, Gortschakoff och en stor del af dem, som under sista årtiondet låtit så mycket tala om sig, vederqvicka sig från aftonens strapatser. Vid ändan af den forna askådareplatsen hängde ett stort, nästan genomskinligt draperi; bakom detsamma ljödo, då de kejserliga gästeroa tagit plats, de herrligaste mansoch qvinnoröster, hvilka föredrogo de älskligaste melodier. De böga gästerna souperade i ungefär en timme, under hvilken tid den stora allmänbeten intog i nedra delen af salen uti olika afdelningar sin soupe, så att, då suveränerna reste sig från taffeln, soupåen äfven var slut i nedra delen af salen. Kring scenen sträckte sig ett galleri. på hvilket man under majestäternas soupv kunde gå omkring och se, huru de inmunligade Guds gåfvor. Jag gjorde äfven ett slag härappe och såg, att det smakade alla förträffligt, ja, sjelfva czaren och den japanske prinsen. Den sal, ler kejsar Napoleon bespisade sina gäster, är densanma i hvilken konventet fällde dödsdomen öfver Ludvig XVI. Man hade satt sig till bords omkring kl. 143. Kl. 1,4 var soup6en slut. De höga gåterna begäfvo sig härpå tillbaka till Tuilerierna, för utt kasta ännu en blick ned i trädgården. Dagen nade redan börjat gry, och de tusende sinom tusende juslägorna sökte förgafves trotsa den upprinnande olen. Detta var signalen till återtåget. Fastän Strauss och hans orkester återigen spelte upp, dansades likväl annu endast föga. Majestäterna hade aflägsnat ig omkring kl. 12 4j konung Wilhelm hade begifvit ig till sin paviljong, czaren hade med sina soner ch svit farit genom trädgärdarne tillbaka till Elysce, och kejsaren och kejsarinnan hade försvunnit i sina semak. Mängden på gatan var ännu obetydlig, men lesto mera uppmärksamhet väckte den väldiga stridsnakt. som uppbådate för denna — ftedsfest. ö D. 11 Juni efterm. I dag egde Fontainebleau-färden rum, i hvilken Vapoleons furstliga gäster deltogo. Kejsaren och ; t ejsarinnan ufhemtade czaren i Elyse. Vid bangären hade storartade försigtighetsmått vidtagits Jag jar aldrig på en så liten rymd sett så många polisgenter samlade. De voro uppställda på det sättet, tt de, ifall de vände sig om och togo hvarandra il länderna, bildade en ofantlig cirkel kring allmän