Göteborgsposten – 17 juni 1867, sida 2

Joseph Pommior med att underrätta sig om den sjukes tillstånd. — Huru mår den stackars käre mannen? frågade han med deltagande utseende i det han närmade sig sängen. — Något bättre nu, jag tackar, min herre, svarade Annette. — Är icke hans hustru hemma? Annette gaf honom tecken att tala saktare. — Nej, svarade hon halfhögt, hennes frånvaro börjar till och med mycket att oroa oss. — Huru då? — Hon reste i Thorsdags afton till Courtelles; hon borde återkomma i går eller sednast i dag på morgonen . . — Nå väl? — Nå väl! klockan är redan två och vi hafva ännu icke hört talas om henne. — Hon har väl skrifvit emellertid? — Nej, min herre; det är det i synnerhet, som oroar oss. Om det hade händt henne någon olycka ... — Jag tror icke det, svarade Pommier, och jag kan redan lugna er något, ty hon skref till mig i går från Courtelles. — Åh, så mycket bättre! utropade den unga flickan. Talade hon något om sin återkomst. — Visserligen emedan hon stämde möte med mig klockan tolf för en högst angelägen affär. Jag har olyckigtvis icke fått hennes bref förr än just nyss; jag skynlade mycket fort hit, ty det handlade om en så vigtig ...