Göteborgsposten – 14 juni 1867, sida 2

Han öppnade sin portemonnaie. — En, två, tre, fyra, sade han räknande hvad ban fann. På min ära mademoiselle, jag är rikare än jag trodde. På det ni icke må behålla en alltför dålig tanke om mig så tillåt mig att lemna er dessa fyra louisdorer för er sjukling. Det är icke mycket men jag lofvar att skicka er mera. — Oh, min herre, detta skall rädda dessa stackars menniskor, utropade den unga flickan, lycklig öfver den lindring hon emotsåg för familjen Tournaire. Nu åtminstone skall man kunna verkställa läkarens ordinationer och köpa en vinterklädning åt den lilla flickan. — Det finns ett barn? frågade Jean. — Ja, min herre, en liten flicka om 4 år, som är så vacker man kan tänka sig ... Ni skall få se henne tillade hon, ropande på den lilla Isabelle, som hon qvarlemnat i sin kammare. Barnet sprang gladt dit. --Stackars liten! sade Jean med smärta vid åsynen af Isabelles blyga och lidande utseende: Vill du kyssa mig? frågade han barnet fattande dess händer. — Nej, svarade den lilla flickan kastande sig i Annettes armar. — Lilla vilde, sade denna till henne, hvarföre vill du ej omfamna denne herre som gifvit penningar för att rädda din pappa. — Han är allt för vacker och jag skulle smutsa ner honom, svarade den lilla flickan, som blickade upp till markisen.