Göteborgsposten – 14 juni 1867, sida 1

0——i 17777k7774xk 7711 OA — —— — derna måste för rätt till deltagande i valet vara inbetalta. Den förkastliga grund, hvarpå valrätten till stadsfullmäktige hvilar, neml. förmögenheten i oändlig progression, skall tvifvelsutan återigen bevisa, att intresset för delaktighet i dessa val mer och mer svalnar. En hvar har neml. kommit till den öfvertygelsen, att i ett samhälle sådant som detta t. ex., der betydande kapitaler finnas hopade på enskilda händer och stora penninginstitutioner finnas, der kunna de många små, äfven om en för öfrigt så godt som otänkbar enighet funnes emellan dem, icke på något afgörande, knappast influerande sätt ingripa i valet. Detta är en sanning, och såsom sådan måste den uttalas. Vi ha gång efter annan sästat uppmärksamheten härpå, ty systemet innebär en orättvisa mot den icke-rike och en kränkning mot menniskovärdet, och det är derför pressens pligt att, om den vill uppfylla sin skyldighet, otörtrutet påpeka dylika abnormiteter. Det förderfliga deri, att en kommuns medlemmar draga sig tillbaka trån deltagande i en så offentlig förrättning som ett stadsfullmäktigval, måste vara klart för hvar och en; ty det är härigenom som ovilja och misstro kunna uppstå äfven mot en institution, hvars grund, hvars lifsvilkor är allmänt förtroende, och hvilken i längden ej kan utan ett sådant verka och handla så som den bör och skall. För att kunna tå representationsreformen genomförd, innan det blet för sent, såsom justitiestatsministern De Geer så betecknande uttryckte sig, iakttog litet hvar tystnad i afseende på vdlrätten i kommunalval, emedan man ej ville bräcka på den grund, som ätven skulle utgöra fotställningen till val af medlemmar i första kammaren. Man gick med så mycket lugnare samvete in på denna dagtingan, som det ej kunde falla någon in att betrakta den nya representationsordningen såsom annat än en öfvergång till en annan och giltigare, folkets allmänna behof bättre motsvarande ordning. Man medgaf för ögonblicket, att penningen, förmögenheten sattes i bördens och privilegiets ställe, att penningen, såsom i grunden dock vida mera demokratisk än adeln och presteståndet kunna vara i och för sig, följde dessa. Men det var blott för ett ögonblick man ville stanna på törmögenhetens gyllene brygga, slagen mellan sjelftagna privilegier å ena sidan och en sann, en värdig demokrati å den andra. På det ej kommunerna sjelfva skola gå under genom inre tvedrägt och ovilja, måste en annan bestämningsgrund sättas för delaktighet i en så vigtig gemensam angelägenhet som kommunalval. Detta påbjudes af nödvändigheten, rent ut sagdt. Det är derför kommunernas fulla rätt att fordra en ändring häri. Den nuvarande inrikesministern har genom sitt famösa svar på en framställning härom, i hvilket han rent af tillbakavisade denna med billighet och rättvisa öfverensstämmande begäran, ådagalagt, att han ej kan eller vill uppfatta ställningen i dess verklighet. Vare sig folket är nog beskedligt att vilja, såsom en ins. för någon tid sedan föreslog i Handelstidn, afvakta, medan ministeren rekryterar sig sjelf(!!), eller det fordrar en snar och genomgripande förändring, är det dock säkert, att denna förändring måste ske, och att den minister, som låter oviljan växa, utan att i id söka mota den genom tillmötesgående, icke länge kan åtnjuta allmänhetens förtronde, äfven om den nyss förut flutit högt på popularitetens skum. Folken få ej, kunna cke, om de vilja lefva, stanna i sin utveckling — att stanna vid penningen såsom nedborgerlig mästare, det är att uppgifva alll