Göteborgsposten – 12 juni 1867, sida 2

oaktadt mycket spännande emedan man spelade on fem louisdorer fischen blef whisten snart öfvergifven och de fyra medspelrarne förenade sig med punktörerna vid pharaobordet. l Likasom de flesta af deras landsmän voro de två ryssarne djerfva spelare. Lanoski var dessutom hvad man kallar en stor spelare. Han spelade högt och vann eller tappade med samma lugn och med samma behag. Han var deruti lika med markis de Ruzolles. Prins Mazikoff deremot, oaktadt han hade tillräckligt lefnadsvett att styra sig, var dålig spelare, det vill säga grälsjuk och passionerad. Då han riskerade en stor summa drog hans ansigte sig tillsammans. Då han förlorade kastade han omkring sig den vilda och arga blicken af en varg som vill bitas. Hvad beträffar herr de Saint-Valiez spelade han med L lika mycken kallblodighet som skicklighet. Han var för öfrigt auktoritet och hvarje gång, som en svårighet uppstod, rådfrågade man honom. I Tvertemot ordspråket vlycklig i spel, olycklig i kärlek vann prins Mazikoff hela aftonen ehuru den vackra Faustina nästan beständigt satt vid hans sida. I Hon gaf honom dv ljufvaste småleenden och hviskade honom i örat, betraktande på sned herr de Ruzolles, som var tillräckligt barn att blifva förtviflad öfver detta lilla spel. Kärleken är en kinsla så fast inplantad i menniskohjertat att till och med de menniskor, som påstå sig icke mera tro derpå och bemöta qvinnans öfverrensstämmelse