Göteborgsposten – 12 juni 1867, sida 2

reur! Qvinnorna och barnen skreko öfverljudt. Hela scenen varade ungefär 6 minuter, efter hvilkas förlopp ide höga herrskaperna såväl som soldaterna voro försvunna. Czarens fjäderbuske på hatten hade trätfats af ett stycke bly, så nära var det likväl. Enligt Patrie heter den brottslige Be reyouski och har för två år sedan kommit från Volhynien till Paris. Han kom till Frankrike, der han lärde sig en mekanikers yrke samt arbetade hos Gouin C:o och Cail Å C:o. Han lemnade sin verkstad d. 4 Maj och har sedan dess lefvat af sina besparingar samt det understöd, som han erhöll af franska regeringen i egenskap af landsflyktig polack. Då man tillsporde honom, huru han kommit på den tanken att vilja mörda czaren, svarade han: Jag har tänkt derpå ifrån den dag jag fick veta, att han skulle komma till Paris. Hans första plan var att mörda czaren, då han i Tisdags besökte Operan. Han hade likväl icke gjort sig i ordning derför. Han hade om aftonen endast begifvit sig till hörnet af gatan Le Petier. Här stod han i främsta ledet af de nyfikna, och han påstod, att kejsar Alexander såg på honom, emedan han i honom igenkände en polack. Han hade hört ropet: vive la Pologne!, men icke deltagit deri. Men från detta ögonblick var han fast besluten att beröfva czaren lifvet. Dagen derefter begaf han sig till en vapenhandlare vid Boulevard Sebastopol för att köpa en dubbelpistol. Han fick pistolen, betalte den och gick hem, för att ladda sitt vapen. Om aftonen trodde han sig märka, att de kulor, som gevärsfabrikanten lemnat honom, voro för små tör de båda pistolspiporna, och han försökte att stöpa nya; han inskränkte sig likväl till att göra dem, han hade större. Följande morgon, Thorsdagen, steg Bereyouski upp kl. 7 och lemnade sitt rum, sedan han raskt klädt sig. Han hade sin laddade pistol i fickan. Han hade frukosterat mycket måttligt, ett litet rågbröd, ett stycke medwurst och en half flaska vin. Resten hällde han i en liten flaska, som han stoppade i sin andra byxficka; derpå begaf han sig långsamt på väg till Longchamps. Jag tänkte skjuta på kejsaren vid hans ankomst till revyen, yttrade han. Nen jag visste ej riktigt, hvilken väg han skulle fara, och då hans vagn for förbi mig, kunde jag ej närma mig tidigt nog. Efter revyen hade han fått veta, att det kejserliga tåget skulle tara förbi vattenfallet; han höll sig i första ledet af de skådelystna, vid hörnet af de båda vägarne. Ett ögonblick tycktes man vara osäker om, hvilken väg tåget skulle välja, emedan den ena af de båda vägarne var besatt af ett dragonregemente. Man valde den väg, vid hvilken mördaren stod, och... det öfriga känna vi. Detta har man erfarit af ransakningen. Huru, sade man dervid till honom, huru har ni kunnat skjuta på en herrskare, som är Frankrikes, som är kejsarens, den regerings gäst, hvilken upptagit, skyddat och bevarat er: Ja, det är sannt, — svarade B., — jag har begått ett stort brott mot Frankrike. Och han utgöt härvid tårar. Men då ni sköt på czaren, riskeradg ni ju att döda kejsar Napoleon?. Åhnej, en polacks kula kunde ej komma ur sin riktning, den måste flyga rakt på czaren! Jag ville befria verlden ocn kejsar Alexander från de samvetsqval, som måste tynga på honom. Och efter detta om en fanatism, som leder till lönmord, vittnande svar iakttog Bereyouski länge tystnad. Tilltrågad om sina antecedentia, svarade Bereyouski, att han vid sitt sextonde år tagit insurgentmusköten på axeln och sedan två år tillbaka hållit sig långt skiljd från sin familj. Har ni icke brefvexlat med er far? frågade man. Rej! jag bar aldrig skrifvit till honom, och då jag lemnade min far, sade han till mig, att om jag anslöte mig till revolutionen, skulle han törbanna mig. Han förklarade vidare med det största lugn, att han ej meddelat någon sitt förehafvande af fruktan att bli förrådd. Fången är lugn och gifver prot på en förvånande sinnesnärvaro. Han förklarar fortfarande, att han ej ångrar sin handling, utan endast beklagar att den icke lyckats. Senare på aftonen besökte kejsarne Napoleon och Alexander samt konungen af Preussen den stora balen hos ryske gesandten baron Budberg, under det att de i Tuilerierna och Elysee utlagda listorna betäcktes med oräkneliga underskrifter af personer ur alla samhällsklasser. Hr Raimbeaux, som äfven var inbjuden till balen, lyckönskades af alla I derför att han genom sin själsnärvaro räddat Frankrike och Ryssland från en stor olycka. II ezarens namn öfverlemnade baron Budberg j till hr Raimbeaux Stanislaus-Ordens kommendörskors. Raimbeaux, som i tre år tillhört den kejserl. hofstaten, är måg till den aflidne Mocquard. Czaren tackade senare sjelf M