Göteborgsposten – 12 juni 1867, sida 2

uppslukat ända till remmarne på seldonen. Rundt omkring voro blodspår; några steg längre bort fann man ännu en sonderbruten bössa och en tillvriden sabel; sedan lemningarne efter tre dödade vargar, ty ni vet att oaktadt ordspråket så äta dessa djur mycket gerna hvarandra. — Och ... och fransmannen? — Bössan och sabeln var allt som återstod af honom, — Hvad har blifvit af kusken? — Kusken? Han hade förtjent litet pengar tycktes det och naturligtvis började att supa. En dag han var rusig och om natten passerade öfver en liten bro föll han i vattnet. — Ah, ah! sade baronen ännu en gång, vexlande med de Mazikoff en af dessa blickar som tycktes utvisa en fullkomlig medbrottslighet mellan två personer. — Afgjordt, Ryssland är ett mycket bra land, sade herr de Saiut-Valiez fattande Mazikoffs hand. — Icke sannt? återtog denne skrattande. — om jag i min ordning kan vara er till någon tjenst i Frankrike så räkna på mig, min prins. — Jag stannar blott en kort tid frånvarande, men kanhända skall jag emellertid göra mig er förbindlighet till godo. — Jag är helt och hållet till er disposition, sade baronen, läggande tonvigt på orden helt och hållet och ni kan räkna på min goda vilja liksom på min tystlåtenhet. Etter några samtal något för utdragna för att vi skulle kunna införa dem här ställde man fram spelbord det vill säga ett för whist och ett för pharao.