Göteborgsposten – 12 juni 1867, sida 2

jag vål hunnit fram till tribunen, syntes kejsaren, czaren och konnngen med sin lysande stab vid ingången will Longchamps. Eftersom hundramannagardet, som utgjorde betäckning, måste passera först, hade jag tid att litet närmare betrakta tribunen. Kejsarinnan satt mellan kronprinsessan af Preussen och prinsessan Alice. Den kejserlige prinsen var äfvenledes der; bredvid honom stod en liten kines, med nvilken han tycktes samtala. Allas uppmärksamhet tillarog sig den sköna grefvinnan Hohenthal, kronprinsessans hoffroken. Då kejsaren red med sina höga gäster och svit in på Longehamps, hvirflade trummorna, smattrade erumpeterna, och musikkårerna blåste upp den ryska aationalhymnen. De tre monarkernas svit var högst lysande. Man såg i densamma officerare från alla länder. Kejsar Napoleon red till venster om czaren, konungen af Preussen till höger om czaren. Derigenom kunde de tre monarkerna rida i en linie, under det kejsaren likväl förblef närmast sina trupper. Kronprinsen af Preussen, till höger om honom den ryske tronföljaren, bakom dem prins Ludwig af Hessen och de öfriga furstliga personerna följde de tre monarkerna. Grefve Bismarck höll sig städse i sin konuogs närhet. Vid monarkernas ankomst ropades af folket; vive Vempercur!, hvari äfven trupperna instämde. Ridtren förbi dessa varade i nära tre qvart. Då cortegen kom fram till den kejserliga tribunen, sprängde kejsaren af Ryssland fram och red incill densamma, lör att helsa kejsarinnan, konungen af Preussen följde honom, hvarefter Napoleon gjorde hukaledes. Prinsarne och den öfriga sviten helsades på afstand. Defileringen började omkring kl. 3. Kejsaren, euaren, konungen, prinsarne och hela staben uppställde sig rakt framför tribunen, der kejsarinnan satt. Först kommo eleverna fran St. Cyre dels till fots, dels till häst; derpa följde infanteriet, sedan artilleriet och till sist kavalleriet. För hvarje gång eu nytt regemente kom fram, saluterade olvorsten med värjan, trupperna ropade obive lempercur och kejsar Napoleon helsade genom att aftaga hatten, under det czaren och konungen besvarade helsningen med att föra banden till sina hufvudbetäckningar. Flera regementen emottogos af folkmassan med stor entusiasm, isynnerhet de, hvilkas sönderskjutna fanor visade, att de nyss återkommit från Mexico. Afven de regementen, som ännu hade manga Krim-och italienska medaljer, kunde sagna sig ölver massans oifall. Kavaltoriet, som i allmänhet sag bra ut, väckte äfvenledes bifall. Sedan defilen var slut, utförde kavalleriregementena ännu en change. De sprängde neml. i starkt galopp fram mot kejsaren och hans svit, och hela massan gjorde dereiter plötsligt halt några steg siamför dem, Kejsaren, czaren och konungen, bprinsarne och deras svit etego derpå af hästarne och begåfvo sig till kejsarinnans tribun, för att helsa henne. Kejsar Alexander och konung Wilhelm kysste den höga fruns hand. Efter ett kort samtal och sedan några 10ririskningar intagits, etego alla upp i vagnarne för att fara tillbaka till Paris. Folkmassan längs hela vägen var såsom förut omätlig. Man kunde knappast komma fram — — —. Just nu erfor jag, att man vid återkomsten från revyen skjutit på den vagn, hvari kejsaren satt med czaren. Den karl, som sköt, satt uppe i ett träd. Fyra mån rusade på honom och grepo honom genast, Uuderrattelsen härom utbredde sig som en löpeld genom hela Paris. Uppståndelsen är fruktansvärd. Mordförsöket mot ryske kejsaren. Paris d. 7 Jun. Kl. 5 i går eftermiddag var revyen ötver; i första vagnen sutto kejsar Napoleon och Alexander, och på tramsätet de båda storfurstarne; i den andra vagnen sutto konungen och kronprinsen at Preussen. I detsamma den första vagnen kom tram till den stora kaskad-klippan, tramträdde plötsligt en ung man, uppslet sin väst, drog fram en dubbelpistol och gat eld, ropande: Vive la Pologne, å bas le czar! Men i detsamma han sträckte ut armen, för att aflossa pistolen, märkte den vid kejsarens sida ridande ordonnans-officeren Raimbeaux denna rörelse och störtade med en kraftig sats al sin hast på den unge mannen, hvilken sålunda förlorade sigtet. Skottet brann af, kulan trängde genom nasborrarne på Eaimbeauxes häst, från hvilken en blodstråle sköljde otver de båda storiurstarnes kläder, flog mellan de båda kejsarne och storfurstarne samt råka ett på andra sidan om vagnen stående fruntimmer vid tinningen. Då czaren såg sin ene son släckad med blod; trågade han ängsligt: ÅAr du särad: Nej!-svarade storrursten, hvarefter Napoleon III omfamnade czaren, utbristande: Nous aoons vu ensemble le feu! (Vi ha varit i elden tillsammans!). Derpå reste han sig upp i vagnen och ropade till folkmassan att Ingen var sårad. Då ljöd ett mäktigt: Vive lempereur. Vive le czar!, hvilket sträckte sig långt bort bland den böljande folkmassan. Det uppretade folket hade emellertid rusat på mördaren och man ropade: Branchons-lel branchons le! (låt oss hänga honom!). Och man bör jade redan taga sina mått och steg, för at hänga upp honom i trädet, intill hvilket at tentatet skett, då en piket parisergarde kom till, kastade honom i en vagn och törde bort honom. Den irån folkets raseri räddade mördaren var dödsblek och afsvimmad; hans kläder hade nästan sönderritfvits at dem, som fasttogo honom, och han var nästan alldele: naken. Venstra ärmen på hans rock var upp rifven, så att hans blodiga arm syntes. Pi stolen, som var för starkt laddad, hade neml sprungit sönder och afslitit den olycklige: ena tumme, samt i öfrigt skadat hans hanc