Göteborgsposten – 4 juni 1867, sida 2

— —— — ———— . rade hvarken i trädgården eller i huset, hvars fönster dess utom voro omsorgsfullt förstängda. Oaktadt dessa öfverflödiga försigtighetsmätt tillkännagaf denna bonings sorgliga och nakna inre hvarken förmögenhet eller ens välstånd. Det hade något af kloster. Hvarje munter tanke tycktes förgäfves då man inträdde der. Man fruktade att tala högt. Ett fruutimmer af omkring femtio år, fattigt klädd, men som en dam af verld, höll sig vid hörnet af kakelugnen i den lilla salongen som jemte köket utgjorde hela nedra våningen. Heunes drag, något för mycket karakteristiska måhända, borde ha varit mycket sköna i hennes ungdom. De buro ännu en anmärkningsvärd prägel af förnämhet. Hennes ögon öfverdragna med en tjock hinna blickade utan att se. Hon var blind. Hon tillbragte nästan hela sina dagar sittande i en stor fåtölj af ek, stel, orörlig försänkt i en dyster tankfullhet. Hennes slocknade ögon ökade ännu mer hennes ansigtes dystra orörlighet och gåfvo hennes fysionomi något strängt och oförsonligt. En beständig tanko tycktes gnaga på denna qvinnas hjorta. Vid sidan af henne, nästan vid hennes fötter höll Sig en ung flicka af en anmärkningsvärd skönhet än sittande, än liggande, än på knä på ett färskinn. Någon gång satte hon sig på en liten stol bredvid sin mor. Af hennes oupphörliga oro, af häftigheten i hennes rörelser, af det osammanhängande i hennes ord var det lätt