Göteborgsposten – 4 juni 1867, sida 2

Fran Utlandet. Det förljudes nu bestämdt — säger Times — att Queretaro i Mexico intagits och att kejsar Maximilian samt de kejserliga generalerna äro fångar. Ett följande telegram bifogar den alltför sannolika underrättelsen, att Juarez befallt, det kejsaren och hans officerare skola skjutas. Det mexicanska kejsardömets slutscen, hvilken under någon tid varit utom allt tvifvel, har till sist kommit. De så kallade liberala triumfera, och Mexico återfår, beherrskadt af en republikansk chef, sin frihet och sin anarki. Om franske kejsaren — fortfar bladet — begick ett fel, då han på tronen satte en monark i st. f. att tillåta en president bli vald, hvad skola vi då säga om den olycklige furste, som beslöt att mottaga befattningen af en Frankrikes vasall? Det är obegripligt, att en person, som stod den österrikiska tronen så nära, som hade rikedomens öfverflöd, ett ståtligt hem och derjemte var lyckligt törenad med dottern till en europeisk suverän, kunde välja att ge sig af och försöka upprätta sitt välde öfver en så urartad befolkning. I st. f. Wien och Miramare med de hedersbetygelser, som tillkommo den högsta rang, emottog han betattningen att skola tygla flera millioner vilda bastarder eller spanjorer, hvilkas urartning sänkt dem lägre, än landets barbariska infödingar. Det måste ligga någonting underbart tjusande i en tron, då en man, som redan står i verldens och sina egna ögon ötver månget krönt hufvud, emottager en så bedröflig spira under vilkoren af ett sådant beroende och sådan förödmjukelse. Men huru svagt det än var att emottaga denna suveränitet, måste man dock medge, att Maximitian handlat ädelt, medan han handhafde den. Han har oupphörligt arbetat på det hopplösa försöket att återställa ordning, och då han öfvergafs af Frankrike, kastade han sig i armarne på en del af befolkningen, som visade tillgifvenhet för honom, och kämpade tappert, tör att upprätthålla sin ställning. Stridslyckan vände sig emot honom. Från fransmännens afmarsch kunde utgången ej vara tvifvelaktig. Hade Mexico stått allena, kunde partiernas jemnvigt hafva förlängt kriget, och det kunde blifvit en möjlighet, att Maximilians tapperhet eller tur skulle till sist vunnit segren. Men Förenta Staternas sympati och deras regerings omedelbara inflytande hafva gjort allt för Juarez sak. De ha gifvit honom stridskamrater, de ha satt honom i stånd att uppträda såsom statens erkände chef, de ha troligtvis medelbarligen försett honom med medel att fortsätta kriget. Det mexicanska kejsardömet är slut, och ingenting annat återstår för den lycklige chefen, än att omorganisera regeringen, eller — låta landet gradvis sjunka under Förenta Staternas välde. Samtidigt med det verldens största och erkändt väl underrättade tidning meddelar detta epitaphium öfver mexicanska kejsardömet och den österrikiske prinsen, ger den österrikiske gesandten i Paris, i kejsar Napoleons och hans gemåls närvaro, den mest lysande fest. Arkebusering der, quadrillen här — motsatserna beherrska verlden, les extremes se touchent.