Göteborgsposten – 1 juni 1867, sida 1

er armar, VIa Sämma Mu Sol Aurorå med lat sina rosenfingrar krafsar på solens sängkamor nardörr. Slå upp dina sköna ögon mot ljuset vid half fyratiden i stället för att dröja i bäd-y dens ljufva iden tills solen står högt på sä-jh. stet, kläd vackert på dig och tag dig sedan en promenad i den arla morgonstunden. Din belöning blir stor, men ej sen! Du får skäda naturen i allt dess majestät, i den skära sag-5 ring som den endast eger, när solen en vacp ker vårmorgon kastar sitt strålande guld öfver land och vatten. Låt det för resten bli u en vana, om icke prebist så tidigt, så några s timmar senare, det betyder mindre. Du har sy kanhända kännt dig smått krasslig på vinter-sy sidan, kännt dig ce. smula matt i knäveckena, . dåsig i sinnet och slapp i humöret. Det rykande Mockat med thy åtföljande pinfär-f ska franska bröd och guldgula, nytjernade sy smör faller dig icke längre som förr på läp-y pen, du börjar hvälva i ditt sinne melankoliska planer i hvilka Carlsbader, Emser. Mari-(y 8 h st enbader, Kissingen, Vichy eller Stålpyrmonter blanda sina trefliga vågor. Men låt vackert bli allt det der, åtminstone tills din lifmedikus börjar rynka pannan och betrakta ditt si, ämabla jag med sundersamma ögonkast, säa dana der du vet som endast kunna kastas öfver ett par hydropatiska synglas. Var god! och tillsdess gör upp en kur för dig Jelt t. ex. i den här stilen: Gack ut och sträck på dina ben, Drick lif och vällust ur naturen! Se här recept för underkuren: -Gå först ett slag uti SAllen, ID i U— C 2 Töm sedan ett försvarligt glas Af källans morgonfriska vatten, Putzweg med dimmorna från natten Som molnen fly vid stormens ras! Men sedan gäller det att gå, I valet blir du ej förlägen: Beskedligt lunka Danska vägen Sen noch en styrkdryck ofvanpå. k 1 Nar så du fullgjort all din flit, Du kan din kosa hemåt styra, Och jag på heder vill bedyra, Att — du vid kaffet har aptit! Var första Maj otreflig. så var Kristi himmelsfärdsdag så mycket vackrare. Också var allt hvad lit och anda eger i vår goda stad den dagen på benen ifrån morgonen alltintill aftonen, för att nu icke tala om de sälla par, hvilka tillbragte natten mellan Onsdagen och Thorsdagen ute i det fria, Åensamma i den skuggrika (:) dalen, hviskande tjärlekens saftiga melodier — som ett visst universitets musikreferent nyligen uttryckte sig — i öronen på den jufva venenk. Efter musiken och sången från Domkyrkotornet, första numret på dagens glädjeprogram, följde det andra, skarpskyttekårens utmarsch och simulaker. Talrika menniskomassor beskådade äfven det lifliga skådespelet, der det gällde ingenting mer och ingenting mmdre än att ta m — Gibraltar, att försvara passet vid Kalfgatan eller att segra eller dö på exercisheden. Under sin raske och afhållne öfverbefälhafvare utförde skarpskyttekåren, hos hvilken, glädjande att omtala, i år ett nytt och friskt lif synes ha uppvaknat, med berömvärd hurtighet och sammanhållning denna dag alla sina rörelser, och då tuppen dammig och brynt af solen vid middagstiden återvände till staden kunde den göra det i det angenäma medvetandet att dagens nöje ätven haft sin godash portion nytta med sig, att icke allt varit blott v til Lyst. I På eftermiddagen hade man tillfälle att iakttaga hurusom Göteborgs innevånare, dåfk de behaga att träda ut i verlden, bilda ena ganska aktningsvärd samling. Öfverallt hvimlade det af gladlynta och helgdagsklädda grupper af alla samhällsklasser. Solskenet på 0— — — — —s himlahvalfvet äterspeglade sig på menniskobarnens ameten. Så borde folk alltii se ut!. I Trädgärdsföreningen musicerade Beyerböckska kapellet för fullt hus, i allöerna var a det fullt, på Lorensborg, der man äfven fick j höra god musik, var det fullt, öfverallt fullt. Och ännu när solen sjunkit ned bakom bergen, när mörkret svept sina slöjor öfver den slum-JI rande menskligheten, dröjde mången sig qvar b i den svala natten, i dess heliga frid lyssnande) v till pulsslagen från naturens hjerta. n Våra hedervärda landtbor hade en tid sibortåt sett mulna ut i hågen, men icke kom si det något regn för det, ej heller kändes luften annat än isig och kylande, utandande förödande frostkyla öfver de groende förhoppningarne på deras tegar. Kom så ändtligen i veckan ett välsignadt regn, millioner som Vär Herre lät regna ner i ladorna, ett mästerdrag i agrikulturens stora hasardspel, hvarigenom klöfver med ens blef trumt igen. Och så kan det minsann hända att allt åter blir godt, lika zodt som Tisdagens utställning at landtmannah produkter tycktes förebåda. Det var en ut ställning som hette duga! Sådana herrliga nöt! ha säkerligen aldrig förut bölat på skjutsinrättuingens gård, så stora svin aldrig framuffat sina känslor af tvetydig belåtenhet, så l Araältiaan Ad AT Re gr ls