Göteborgsposten – 25 maj 1867, sida 1

89 AOO — 7 1Uu 20111 bäst äro viskade att på mötesplatserna i tunna tält säkrare riskera lifvet än på det blodigaste slagfält, fråga landtmannen som får plöja om de fält, af hvilka han väntat sig rika skördar, fråga de stackars små fåglarne som bardt när frysa och svälta ihjal, fråga hrr Kling och Rosenlöf som förgätves i sina ståtliga fönster breda ut de smakfullaste vårartiklar och betrakta slutligen hvad hon lider!... Hvilken hon? Kors, beväringa vet ja! Inte var hon 11 VIINRMQ för tokrolig ut i de tjocka kapotterna öfver de hvita linuebyxorna, under kan undgå att tänka sig ett par al kyla skältvande extremiteter, oaktat hon nog — som en person häromdagen naivt uttryckte sig — har svarta byxor under. Kortligen, fråga den del at den civiliserade verlden, som andas, lefver och hatver sin varelse mellan Ystad och Haparanda, hvad den tycker om Våren, och vi äro öfvertygade om att den i korus skall uppstämma ett ur svenska hjertans djup gående, innerligt menadt: Fy tusan ! Nej, låtom oss helt enkelt antaga att det är Vinter, lätom oss kalla Maj månad Ruskmånaden istället för Blomster-månaden (i årets Almanacha står det då ändtligen Vlomstermånad) och låtom oss ingå till högsta vederbörande med anhallan om en liten gratismånad, en liten sommarmånad på köpet, den kunna vi så innerligen väl behöfva för att krya upp oss efter ett halft års sträng vinter! Hvem åtager sig att lemna tram suppliken?... Ingen anmäler sig, nåväl då göra vi helt enkelt som målaregesällen i Jönköping, han ni vet, som på eget bevåg och utan att rådfråga sig hos någon gudomlig eller mensklig myndighet tog och ökade på timman med 12 minuter. När en småländning kan ta sig sådana friheter, så måste väl ett helt folk kunna bestå sig en liten månad, så mycket mer som vi ju alla äro småländningar inför vår Herre. Hofgunst och folkgunst äro båda ingenting att lita på, och sanningen af denna sats bar nyligen en stormakt inom modets verld sått ersara. La erinoline est morte, vive le demiterme! I stället för att damerna för icke längesedan, tack vare krinolinernas växande dimensioner, hvar och en för sig var tillräcklig att intaga en hel trottoars bredd, har nu det allsmäktiga modet proklamerat, att de skola se ut, som om de voro dragna ur sjön. Men ännu upptaga de en ganska respektabel plats i verlden, ty om också krinolinen försvunnit, så ha i stället släpen tilltagit i längd och det manliga slägtets illusioner om ett återvändandande af de intressanta tiderna, då beundrandet af en täck vrist, på hvilken tanken svindlar, ett förtjusande smalben, icke allenast var en rättighet, utan tillochmed en skyldighet, dessa illusioner tyckas. åtminstone tillsvidare, vara ramlade på samma gång vi visserligen få dyrka, men fortfarande — på afstånd. Skarpskyttekåren har under veckan fortsatt sind i Thorsdaga 8 dagar började exercisöfningar. Det är glädjande att ersara, att intresset för skarpskytte-idgen, som här i Göteborg hade sina första svenska målsmän, icke försvagats, om äfven kårens aktiva medlemmar icke numera uppgå till så stor numerär, som i första hettan, då, som man vet, förtjusningen alltid är störst. Den trupp, som fortfarande med nit och intresse deltager i öfningarne är också en kärntrupp af bästa slaget, hvilket bäst syntes i Thorsdags vid årets första. bataljonsexercis, hvilken gick med ett lif och en precision, som icke kunde väcka annat än beundran hos de många åskådare, som oaktadt kylan hade samlat sig i allåerna och å exercisheden. Men — det är icke nog med att kunna exercera förträtfligt, det ligger i sakens natur, att en skarpskytt, för så vidt han vill göra skäl för namnet, älven bör ega en stadig hand och ett säkert öga. Vi vilja derföre hoppas att skjutöfningarne, hvilka redan förlidet år började att omtattas med ett allt mera stigande intresse, äfven i år måtte komma att flitigt besökas och finna ett godt stöd för en sådan förhoppning i de inom kompanierna dels bildade, dels påtänkta täflingsskjutningssällskapen. D:r Satters matin i går middag var ett ojäfaktigt bevis på att han träffat pricken i våra musikälskares ynnest, ty det torde sakna ett motstycke inom svenska musikannalerna att en pianist alldeles ensam, utan något slags biträde, kunnat under denna årsens tid gitva fem (5) musikaliska tillställningar efter hvarandra, som varit talrikt besökta. D:r S., och ämnar att srån och med 1:sta Juni slå sig ner vid någon badort å vestra kusten, för av der i idylliskt otium hvila ut efter vintrens trägna arbete, och som följaktligen ännu har 8 dagar att tillbringa i Göteborg, har fallit på den lika lyckliga, som för honom hedrande id6en, att under tiden i Elementarläroverkets solennitetssal anordna en konsert till förmån för fonden för studentkårens resa till Paris. Vi tro oss veta, att d:r S. vid denna konsert skall kunna rakna på medverkan af flera värderade amatörer inom detta samhälle 1 — Just särdeles vacker förut, men nu ser hon hvilka man icke ——— —————— —— ——— som uppgifvit planen att nu besöka Kristiania