Göteborgsposten – 25 maj 1867, sida 1

mån för 10:de Fässbergs skarpskyttekompanis kassa, hvilken konsert vi etill det bästa rekommendera. Ett rykte, hvilket vi dock vilja hoppas icke måtte komma att besanna sig, vill veta, att den tillämnade hitkomsten at sujetter från k. dramatiska teatern i Stockholm möjligen skulle komma att torka in. Vi kunna icke annat än beklaga om så skulle blifva förhållandet, så mycket mera som en stor del afil vår teaterpublik derigenom skulle finna eis sviken i sina förhoppningar. Det var icke i a går som vi på Nya Teatern fingo njuta af ett s godt spektakel, och ehuru vi visserligen ha den 1 Juli att påräkna ankomsten af det för-tjenta Åhman-Pousetteska sällskapet, har dock J hoppet om några representationer af k. tea-) terns oöfverträtfliga artister alltid hägrat som J en klar stjerna på vår närmaste dramatiska ! framtids himmel. Måtte derföre de hinder, ( som möjligen yppat sig för deras hitkomst, icke vara oöfvervinneliga, och vi tro oss nä, stan med absolut säkerhet kunna förutspå de; kära gästerna en i alla afseenden tillfredställande sejour. 1 Nästkommande Måndag försäljes genom auktion å Museum en mängd artiklar som rblitvit öfver etter det så snöpligt afdankade Industrioch Konstlotteriet. Desamma ha under veckan varit exponerade och befinna sig deribland flera både dyrbara och smakfulla såväl industrisom konstföremål, hvilka utan tvilvel icke skola komma att sakna hugade spekulanter. Vi skapelsens herrar äro så gerna framme ocn pika damerna, dertöre att de tåligt (och med nöje!) underkasta sig modets tordringar, men huru står det väl i sjeltva verket till med oss sjelfva? Hvem har väl icke i början skrattat åt och gett sig den och den i våld på att icke begagna t. ex. dessa förtärliga skorstenar, hvilka hedrats med benämningen hattar och hvilka nu i sin ordning fått stryka på foten för de s. k. expositionshattarne, hvilka som bekant äro ytterligt låga. Men man har ändå slutat med att begagna ev sådan maskin och så har det gått med alla det nycktulla modets påhitt. För en tid sedan ville ett af detta att västarne skulle vara hopknäppta ända upp till hakan, ett ypperligt kryphål för alla hvitmenade grifter, de der äfven eleganta sluskar kallas, ett makalöst surrogat för det älskliga plagg man kallar Söndagsblad. Nu återigen skola de vara vidöppna, till stor glädje för alla dem som hittills tått dölja den ursäktligaste af all lyx, den af elegant och snöhvitt linne. Från hutvudstaden berättas med anledning härat följande historia?: En viss löjtnant och en viss dramatisk artist ha länge rivaliserat om den stora äran att få föra spiran inom Stock holms manliga mode-verld. Hvilka ändlösa debatter med beklädnadsartisterna, hvilket intressant och upplyftande studium af utlandets förnämsta modejournaler, hvilka grubblerier under sömnlösa nätter, hvilka strategiska knep, hvilken list och framför allt huru mycket penningar icke denna strid redan kostat! Olyckligtvis äro de båda kämparne ungefär jemnstarka. Om den ene ligger ötver i frackar, så har den andre åter sin force i pantalonger och så vidare in infinitum. Hände sig så att skådespelaren till en bal, hvartill de båda vännerna — ty liksom ofta här i lifvet äro äfven dessa rivaler goda vänner — inventerat en ny snitt på en väst, den der, o, snilleblixt! icke egde mera än två knappar af dyrbar malakit, presenter af en tjusande rysk grefvinna. Aftonen kom, med en segrares strålande min inträder vår lycklige elegant i balsalen, han kommer naturligtvis sent, för att väcka uppseende, men o under! ingen menniska ser det ringaste förbluffad ut öfver den nya toilette-inventionen. Forskande irra hans blickar genom salongerna, ha! hvad är det, der står ju rivalen-löjtnanten, och o fasa, med endast en knapp i västen och denna till på köpet en ofantlig briljant at det renaste vatten. En dödlig blekhet betäcker den besegrades anlete, han tömmer medvetslöst ett glas champagne och seltersvatten och stirrar på sin rival med samma blick som don Juan på guvernörens vålnad. Men — hvad är detta, äfven löjtnanten är dödsblek, han ser förvirrad ut som om han blitvit kodilj i en tvåbankosvira på Stora sällskapet och äfven hans blickar synas oaflåtligt fästade vid ett föremål. Och nu, förskräckelse utan namn, förstår vår Thalias gunstling hvarföre hans väst icke väckt den ringaste uppmärksamhet. Der i ett hörn af salongen, vårdslöst lutad mot en kåsös, hvari den charmanta ryskan behagsjukt hvilar, står —ske legationssekreteraren utan någon synlig knapp i västen, endast en hake och hyska, det är alltsammans, för öfrigt icke ett spår af malakit eller briljanter, enkel men smakfull som en typ för den verkliga manliga elegansen. Skådespelaren och löjtnanten lära efter detta nederlag ha slagit sig tillsammans för att hämnas skymfen och lära för närvarande vara sysselsatta med inventerandet at ett plagg utan både sömmar, knappar och .2:— — — 2 —. — mm LL sm Am mmm oo Am — —— — VO A-— — — — 5 — —. — — — — —