Göteborgsposten – 23 maj 1867, sida 1

I — Jag är född till detta, återtog urmakaren. Spela biljard, göra ingenting, äta godt och föra vackra damer i sidenklädningar i en arant-scene ... Se der hvad jag behöfde. Men då förstår ni också hur det skulle reta mig att komma hem till mig då jag gick ifrån cafet der det var så godt och varmt, och med det jag förtärt för mina sem francs blef jag litet rökig, men, lika godt! — Med glädjen i hjertat, hrad? mumlade åkaren. — Nej, med mig är det tvärtom. När jag är full kommer det dystra tankar, jag skulle vilja bryta sönder vagnarne som fara förbi, skära hasorna af alla s rättarnes Yystra hästar, som sparka smuts på oss, med ett ord, jag skulle vilja leka med knif. Till råga på allt kommer jag hem till mig ... jag vet icke huru ... men alltnog, jag kommer hem; jag anländer till min kammare och börjar att bullra till höger och venster, mitt sätt act ge mig tillkänna. — Gyckolmakare der, inföll Perizel, mördaren som närmat sig de båda samtalande och hvilka utan tvifvel tycktes känna honom ty de gåfvo honom en vänskaplig nick. ) (Forts.)