Göteborgsposten – 14 maj 1867, sida 2

som gör czarern, orstarare af Nowgurod det storasf mördare, och sjelt Polens fjerde mördare — czaren. Attilas och Dschingis Khans legitime efterföljare — till slavismens bufvud — deuna blodiga lögn, denna dementi åt historien, civilisationen, menskligheten skall om någsa dagar erhålla en yppersta bekräftelse. Deputerade från de förrådda slaviska befolkningarne gå till Moskwa, för att kyssa tartarens stöfvel; de skola fraternisera med den asiatiska invasionen; de kristoa riddarnes söner skola svära jörbund och vänskap med Attilas söner; och föraot utföra denna zudlöea valfart, skola de nodgas gå öfver Polens lik. De polska, ungerska och österrikiska tidningarne halva signalerat naran; de ha ådagalagt farans tillvaro, de ha för Europ angifvit den af ezarismen mot des stora suropeiska familjen bildade komplotten. Vi äro ofvaertygade om, att Vesterns politiska män hafva hört detta varningsrop. Må slaverna från Pr. 2. sran Donau, från Catteros mynning afvenledes höra den varning, som ej allenast magyarerna och tyskarne, utan äfven doras bröder i Poseu och Galhzien gifva dem! Må de stanna i tid på sin bearosliga väg! Må de eriura sig, då Je sitta vid czarens banketter i Moskwa, att det var på en dyhk bankett, som man drack för Muraview, att det var der och icke annorstädes, som atilingarne till Iwan den grymmes soldater efter drickandet fivade Mongolernas seger öfver europåerna, eller, såsom man sade på den stora invasionens tid, Barbarlets öfver Romunien. Vi ha antört detta utdrag såsom ett enstaka bevis för fransmännens stämning. -Avenir National meddelar följande berättelse om londonerkonferonsena första sammanträde d. 7 d:s: Sammantrådet oppnas kl. 3 under lord Stanleys oroförandeskap och i närvaro af fullmäktige från Öster. ike, Frankrike, Holland, Preussen, Belgion och Italien. Sedan lord Stanley förklarat konferensen öppnad, håller han ett tal, hvari han uttrycker den ouskan, att det matte lyckas församlingen att betrygga en varaktig red och pa kortaste tid sluta sina arbeten. Efter honom tager Italiens ombud, merkis dAzeglio, till ordet och lyckönskar Italien till, an det vid sitt första döltagaode i ett radslag mellan Åormakterna är kalladt att deltaga i ett freasverk. Försomliugen gar härefter o ördröjligen in på aumetr för adelager, neuligen på den Iuxemburgska frågans reglering. Dot för kouferensen framlagda program omfattar sohande fyra punkter: I. Storhertigdömete neutwalisering och såsiningens uttrymuande or den preussiska garnisonet io. möjligast korta vuj 2. Kouuogea al Hoslans förpligtigar ati icke utau ovormaktornar bifall förfoga ötver storhertigdömet; 3. Fästningsverken slopas ofördröjligen under uppsigt al främmande osficerare; 4. Förbud mot att i Luxemburg hålles en starkare truppkår, än som är uodvändigt till den allmauna ordningens upprätthållande. Hollanuske kunungens representanbegår, att den andra punkten icke skall tagas under lörhandling; aan anser deusamma kränka sin ouveräns oberoende och värdighet. Efter några anmärkningar antages detta andragaude, och den andra puukten etrykes ur programmet. Den första punk(en, angaende jastningens neutralisering och utrymmande, antages eustämmigt. I afseende på den tredje och sjerde punkten förklarar br Toruaca, atorhertigdomet Luxemburge representaut, att han gaknar inetruktiouer, och begär uppekof med lörbandlingen, på det han må kunna afgIlva berättelse härom till sin suverän. Flera medlemmar uttrycka sin förvåning öfver, att den storbertigliga regeringen lemnat sin representant utan instruktioner ang. så väsentliga punkter, hvilkas diskussion var oundviklig. Uppskofvet olir emeller id antaget. Dea pecussiske representanten föreslar, att en femte panki upptages i konferensens program, hvilken skulle bestå deri, att stormakterun måtte öfvertaga va:antien för Luxemburgs vemtralitet. Dt fraoska ombudet ansluter sig til deuna begäran, Lord Stanley bekämpar honom, för så vidt angar Englaud. Han förklarar, att den engelska regeringen icke kan gifva sitt bifall till, att ban utsträcker sitt ansvar ända till Luxemburgs garanterande. Ett sadant ansvar skulle i ew gifvet fall kunna inveckla henne i olägenheter, ja, i krig, hvilka skulle helt och hållet strida mot den engelska Politiken. Englaod har förpligtat sig att förskaffa akining åt Belgiens ueutralitet, och är städse beredt att apptylla detta löfte; men Belgien är ett land, som bevisat sig så starkt, att man aldrig allvarligt hotat dess hentralitet. Man det skulle kunna vars annorlunda ned ett territorium, som år så löga i stånd att förvara sig som Luxemburg. Efter en tewligen lang liskussion uppskjut:s trågan, och de fullmäktige tillkännage sin afsigt ati till nästa sammanträde begära nstruktioner af siua regeringar.