Göteborgsposten – 14 maj 1867, sida 2

Denise satte ned barnet på marken; alla tre hvilade sig mot en port och pustade litet. Regnet föll fortfarande. Deras kläder voro genomblötta. Simon svettades och frös på samma gång. — och om mun nekar oss att slippa in, sade bokhållaren. — Låt oss försöka i alla fall, svarade Denise. Sålunda hunno de porten till sitt hus. Det var en stor byggnad med sex våningar hufvudsakligast bebodd af arbetare. Små men talrika voro fönstren i saknad af mer än en ruta, i synnerhet i de öfre våningarne. Linne upphänget till torkning ersatte dem. Här och der hängde några blomsterparterrer inrättade i trädlådor. Mycket noga med att uppbära hyrorna hade husäg aren, en för detta jernoch jernskräpshandlare, en helig fasa för reparationer och målningar. Man märkte det blott allt för väl på väggarnes dunkla och gråaktiga färg. Denna stora kasern innefattade tjugufem hushåll åtminstone, utau att räkna ungkarlarnoe mer ollor mindre ungkarlar. Det syntes att Denise icke längre var fullt lugnad i afseende på det emottagande man ämnade göra henne, ty hon stannade ett ögonblick innan hon beträdde tröskeln. — Nåvil, sade hon slutligen, man får väl alltid lof att besluta sig dertill. V ) (Forts.)